Det var 1942, krigets och krisens skickelsedigra och allvarsm\u00e4ttade \u00e5r. \u00c4ven till de lugna och fredliga bygderna inom V\u00e4sterbottens lappmark hade krigets och krisens verkningar gjort sig g\u00e4llande p\u00e5 olika s\u00e4tt. Tidningarna och radion buro bud om krig och \u00f6rlig runt hela jorden. R\u00e4tten satt i spjutst\u00e5ngs \u00e4nde, f\u00f6r att tala med en av v\u00e5ra f\u00f6rfattare. Kort sagt: Allt var rubbat ur sina vanliga cirklar.<\/p>\r\n\r\n\r\n\r\n
Jag hade under en f\u00f6ljd av \u00e5r brukat anordna en julfest i en liten fj\u00e4llby, Borkan, f\u00f6r byns och n\u00e4rliggande g\u00e5rdars befolkning. N\u00e5gra v\u00e4nner hade troget brukat s\u00e4nda pengar och andra julg\u00e5vor till denna fest genom Lekmannatj\u00e4nst men hur skulle det m\u00e5nne bliva detta \u00e5r?<\/p>\r\n\r\n\r\n\r\n
Jag v\u00e5gade r\u00e4kna med deras bist\u00e5nd \u00e4ven d\u00e5, och mitt hopp kom ej p\u00e5 skam. Pengarna kommo i god tid och i tillr\u00e4cklig m\u00e4ngd. Den saken var klar. Men hur skulle man kunna anordna julfest n\u00e4r det var kort p\u00e5 allt som beh\u00f6vdes: kaffe, te, socker, gr\u00e4dde och kaffebr\u00f6d samt textilier till julklapparna \u00e5t barnen? Det var att ta sig en funderare. Problemet m\u00e5ste ju l\u00f6sas p\u00e5 n\u00e5got s\u00e4tt.<\/p>\r\n\r\n\r\n\r\n
Det l\u00f6stes.<\/p>\r\n\r\n\r\n\r\n
Jag ringde den familj d\u00e4r festen st\u00e4dse brukat h\u00e5llas, nomaden Tomas Klementssons i Storbacken, och konfererade med fru Anna. N\u00e4r tv\u00e5 sl\u00e5 sina kloka huvuden ihop brukar saker och ting ordna sig. Vi kom \u00f6verens om att anordna en gemensam julfest. En f\u00f6r alla och alla f\u00f6r en. Varje familj skulle bidraga med tv\u00e5 matskedar finmalet kaffe och d\u00e4rtill motsvarande socker.<\/p>\r\n\r\n\r\n\r\n
Jag skulle s\u00e4nda mitt br\u00f6dkort till Vilhelmina och ”Calle bagare\u201d, d\u00e5 skulle bullarna och kakorna komma. Sk\u00e4nkta julg\u00e5vor skulle tullas till f\u00f6rm\u00e5n f\u00f6r barnens klappar. Ingen skulle beh\u00f6va g\u00e5 tomh\u00e4nt och besviken hem. Samverkan \u00e4r i tidens l\u00f6sen och i detta fall visade det sig, att det blev en hejdundrande julfest med rik andlig och materiell beh\u00e5llning.<\/p>\r\n\r\n\r\n\r\n
Min hustru och jag hade br\u00e5da dagar att g\u00f6ra iordning julg\u00e5vorna. Det var inte bara till denna julfest vi hade att f\u00f6rmedla vad varmhj\u00e4rtade m\u00e4nniskors sk\u00e4nker till fj\u00e4llets folk. Man m\u00e5ste k\u00e4nna sina pappenheimare om s\u00e5dant skall lyckas. Veta deras ekonomiska f\u00f6rh\u00e5llanden, barnantal, \u00e5lder, k\u00f6n, kroppsstorlek, behov m.m. Trots detta och en str\u00e4ng samvetsgrannhet blir det \u00e4nd\u00e5 misstag beg\u00e5ngna, ty all v\u00e5r g\u00e4rning \u00e4r tyv\u00e4rr bristf\u00e4llig och ofullst\u00e4ndig. Men f\u00f6r att \u00e5terg\u00e5 till v\u00e5r julfest, s\u00e5 var det ju v\u00e4lsignat bra att denna jul hade tre h\u00f6gtidsdagar, och tredjedag jul skulle festen g\u00e5 av stapeln. N\u00e4r allt var ”klappat och klart\u201d, br\u00f6det k\u00f6pt och erh\u00e5llet, klapparna till barnen utvalda och inslagna, ljuspaket och tomtebloss insmusslade i s\u00e4cken, ja, d\u00e5 var det bara att tr\u00e4nga sig in i en \u00f6verfull postbuss och \u00e5ka de 38 km till Storbacken. Fru Anna hade rapporterat gott resultat av den l\u00f6mska attacken mot husm\u00f6drarnas kaffeburkar och sockerpaket. Alla hade utlovat sin v\u00e4lvilliga medverkan. Det var bara att s\u00e4tta ig\u00e5ng. Skulle det komma n\u00e5got folk till festen? Var lugn, de kommo!<\/p>\r\n\r\n\r\n\r\n
Sjuttio personer b\u00e4nkade sig s\u00e5 sm\u00e5ningom i Klementssons sal och rummet intill. Glad f\u00f6rv\u00e4ntan syntes i allas \u00f6gon. Jag n\u00e4mnde visst i b\u00f6rjan av ber\u00e4ttelsen, att festen var avsedd f\u00f6r Borkans bybor och de n\u00e4rmaste g\u00e5rdarnas folk. Detta var en sanning med modifikation, ty l\u00e4ngst bort bel\u00e4gna g\u00e5rdar varifr\u00e5n deltagare kommo var Gielas som ligger 18 km ovanf\u00f6r Storbacken vid v\u00e4stra \u00e4ndan av den stora fj\u00e4llsj\u00f6n F\u00e4ttjaure. G\u00e5rden \u00e4r i avsaknad av ordnade v\u00e4gf\u00f6rbindelser. Vad lilla tre\u00e5riga Ragnhild Bohman t\u00e4nkte p\u00e5, n\u00e4r hon i den tidiga morgonstunden, varmt och sk\u00f6nt nedb\u00e4ddad p\u00e5 en k\u00e4lke, blev dragen av Storebror Bror och storasyster Astrid, det vet jag ej, kanske snusade och sov hon p\u00e5 sitt \u00f6ra, men faktum var, att ungen var r\u00f6dblommig och pigg som en m\u00f6rt n\u00e4r de anl\u00e4nde till Storbacken. N\u00e5got men av den tidiga v\u00e4ckningen och l\u00e5nga resan hade hon tydligen icke. V\u00e4rre h\u00f6ll det p\u00e5 att g\u00e5 f\u00f6r hennes storasyster Astrid. N\u00e5got \u00e5r f\u00f6rut, n\u00e4r hon bevistat julfesten och skulle hem ensam och skida de 8 km fr\u00e5n n\u00e4rmaste g\u00e5rd blev det sn\u00f6storm p\u00e5 sj\u00f6n och 10-\u00e5ringens krafter voro utt\u00f6mda, n\u00e4r en man genom Guds skickelse kom och hj\u00e4lpte henne hem. Men det var en annan historia som Albert Engstr\u00f6m brukade s\u00e4ga.<\/p>\r\n\r\n\r\n\r\n
N\u00e4r allt var klart, m\u00e5ste man \u00e4nd\u00e5 ge sig till t\u00e5ls \u00e4nnu en stund, ty hj\u00e4rtana m\u00e5ste stillas inf\u00f6r ett ord fr\u00e5n Honom, som stillar alla stormar \u2011 inte bara p\u00e5 Gennesarets vatten utan \u00e4ven i oroliga m\u00e4nnisko\u00adhj\u00e4rtan. Guds v\u00e4lsignelse ned\u00adbads d\u00e4refter \u00f6ver de dukade h\u00e5vorna. S\u00e5 blev det kaffedrickning och samspr\u00e5k.<\/p>\r\n\r\n\r\n\r\n
Barnen voro s\u00e5 v\u00e4luppfostrade och h\u00e4n\u00adsynsfulla, att de p\u00e5 ”farbrors” f\u00f6rslag l\u00e4mnade f\u00f6retr\u00e4de \u00e5t de \u00e4ldre, som r\u00e4tt och billigt var. Det var en njutning och en gl\u00e4dje f\u00f6r kaffemostrar, fastrar och farbr\u00f6der att dricka \u00e4kta b\u00f6nkaffe, doppa f\u00e4rskt vetebr\u00f6d, mumsa pepparkakor o.dyl. och \u00e4ntligen en g\u00e5ng slippa ”Maboun” och de hundrade andra kaffesurrogaten.<\/p>\r\n\r\n\r\n\r\n
Tungornas band l\u00f6stes, sk\u00e4mtet fl\u00f6dade, livsmodet \u00e5terkom och de molande be\u00adkymren f\u00f6r skatter, kl\u00e4der, avbetalningar o.dyl. m\u00e5ste v\u00e4ck f\u00f6r den rena julgl\u00e4djen.<\/p>\r\n\r\n\r\n\r\n
De tj\u00e4nande systrarna, Klementssons tre d\u00f6ttrar, och min hustru hade br\u00e5ttom med serveringen och disken. Allt gick som smort, s\u00e4rskilt som de hade en s\u00e5 prima kaffekokerska som g\u00e5rdens egen husmor, fru Anna.<\/p>\r\n\r\n\r\n\r\n
Efter de \u00e4ldre var det barnens tur att bliva f\u00f6rpl\u00e4gade, och de gjorde sannerligen rent hus med sin friska aptit. Barnen h\u00e4r lida ej av d\u00e5lig matlust.<\/p>\r\n\r\n\r\n\r\n
Under kaffedrickningen h\u00f6rdes mys\u00adtiska ljud fr\u00e5n salen: toner och d\u00e4mpade r\u00f6ster samt ett stilla kvintilerande. Var salen nyss kyrka, s\u00e5 hade den nu pl\u00f6tsligt f\u00f6rvandlats till en leksal. B\u00e4nkarna voro f\u00f6rsvunna och julgranen str\u00e5lade i full be\u00adlysning. Nu kl\u00e4mde det improviserade musikkapellet i med en kl\u00e4mmig julpolska: \u201dNu \u00e4r det jul igen..\u201d. Drag\u00ad spel, fiol och gitarr \u00e5stadkommo ett sprittande samspel. Verkan var oemotst\u00e5ndlig. Gubbar och gummor, pojkar och flickor, alla m\u00e5ste med i jullekarna. En r\u00f6rande anblick f\u00f6retedde en grupp gamla gummor, n\u00e4r de p\u00e5 stela ben men med gl\u00e4dje lysande ur blickarna tr\u00e5dde jullekarna. P\u00e5 min hustrus fr\u00e5ga till 79\u2011\u00e5riga same\u00e4nkan, Anna Jonsson, om hon ej blev tr\u00f6tt av dansen, blev svaret: \u201dN\u00e4, jag har ju starka ben\u201d. Det var verkligen hj\u00e4rtans roligt, men ack s\u00e5 anstr\u00e4ngande. \u201dFarbror\u201d m\u00e5ste av med rocken f\u00f6r v\u00e4rmens skull, d\u00e5 han \u2013 hm! – likt Odhners Gustaf II Adolf blivit t\u00e4mligen fet.<\/p>\r\n\r\n\r\n\r\n
N\u00e4r lekarna p\u00e5g\u00e5tt r\u00e4tt l\u00e4nge och tr\u00f6ttbeten b\u00f6rjade g\u00f6ra sig g\u00e4llande lite till mans, h\u00f6rdes pl\u00f6tsligt en kraftig knackning p\u00e5 d\u00f6rren. Den fl\u00f6g upp och in dansade en lustig tomte med l\u00e5ngt vitt sk\u00e4gg kl\u00e4dd i en lurvig p\u00e4ls, lappskor och b\u00e4llinghandskar. Han sl\u00e4pade en duktig s\u00e4ck efter sig och gjorde de gladaste krumspr\u00e5ng och skutt fram mot ”farbror”, vilken han h\u00f6gg tag i och muntert dansade omkring med. Barnen gjorde stora \u00f6gon. De minsta m\u00e5ste grabbatag i mammornas kjol och h\u00e5lla sig fast. D\u00e5 d\u00e4rtill \u201dtomteblossen\u201d i julgranen b\u00f6rjade brinna, glittra och fr\u00e4sa, var det kanske ej s\u00e5 underligt, om n\u00e5gon liten karls eller pigas hj\u00e4rta b\u00f6rjade picka som en f\u00e5gelunges.<\/p>\r\n\r\n\r\n\r\n
N\u00e5 det lugnade sig snart, n\u00e4r tomten ur s\u00e4ckens djup fiskade upp julklappar \u00e5t dem.<\/p>\r\n\r\n\r\n\r\n
Det var vidunderliga g\u00e5vor: munspel, dockor, bilar som gick av sig sj\u00e4lva bara man drog upp dem, katter som jamade m.m. Men det fanns \u00e4ven varma och sk\u00f6na plagg: vantar, m\u00f6ssor, strumpor och skjortor. Alla de tjugo barnen fingo var sin julklapp. Tomten var t.o.m. frikostig nog att giva var och en var sin hel blank krona! Det var ingen \u00e4nde p\u00e5 fr\u00f6jden och den glada \u00f6verraskningen. Det var ju f\u00f6rst riktig jul n\u00e4r man f\u00e5tt sin efterl\u00e4ngtade julfest.<\/p>\r\n\r\n\r\n\r\n
Sedan \u201dfarbror\u201d h\u00e5llit avslutningen och d\u00e4rmed sin tredje, predikan denna dag, troppade man av tr\u00f6tta men glada. D\u00e5 f\u00f6rst fingo husets folk med ”farbror\u201d och \u201dtant Elsa\u201d som g\u00e4ster s\u00e4tta sig ned vid det f\u00f6rsenade middagsbordet och njuta av dess g\u00e5vor. Ingen var dock missbel\u00e5ten och klagade. Alla hade f\u00e5tt uppleva den barnsliga gl\u00e4djens gemenskap f\u00f6rutom vilken Fr\u00e4lsaren s\u00e4ger, att ingen kommer in i Hans rike.<\/p>\r\n\r\n\r\n\r\n
Hur ska det bli i \u00e5r? Skall barnen och de \u00e4ldre d\u00e4r uppe bliva utan sin julfest?<\/p>\r\n
Visningar: 131<\/p>","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
Storbacken, Borkan Mitt glada julminne. Det var 1942, krigets och krisens skickelsedigra och allvarsm\u00e4ttade \u00e5r. \u00c4ven till de lugna och fredliga bygderna inom V\u00e4sterbottens lappmark…<\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":0,"parent":102,"menu_order":5,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","template":"","meta":{"ngg_post_thumbnail":0,"footnotes":""},"class_list":["post-142","page","type-page","status-publish","hentry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/36256ryd.se\/minnen\/wp-json\/wp\/v2\/pages\/142","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/36256ryd.se\/minnen\/wp-json\/wp\/v2\/pages"}],"about":[{"href":"https:\/\/36256ryd.se\/minnen\/wp-json\/wp\/v2\/types\/page"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/36256ryd.se\/minnen\/wp-json\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/36256ryd.se\/minnen\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=142"}],"version-history":[{"count":3,"href":"https:\/\/36256ryd.se\/minnen\/wp-json\/wp\/v2\/pages\/142\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":1255,"href":"https:\/\/36256ryd.se\/minnen\/wp-json\/wp\/v2\/pages\/142\/revisions\/1255"}],"up":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/36256ryd.se\/minnen\/wp-json\/wp\/v2\/pages\/102"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/36256ryd.se\/minnen\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=142"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}