Storbacken, Borkan
Mitt glada julminne.
Det var 1942, krigets och krisens skickelsedigra och allvarsmättade år. Även till de lugna och fredliga bygderna inom Västerbottens lappmark hade krigets och krisens verkningar gjort sig gällande på olika sätt. Tidningarna och radion buro bud om krig och örlig runt hela jorden. Rätten satt i spjutstångs ände, för att tala med en av våra författare. Kort sagt: Allt var rubbat ur sina vanliga cirklar.
Jag hade under en följd av år brukat anordna en julfest i en liten fjällby, Borkan, för byns och närliggande gårdars befolkning. Några vänner hade troget brukat sända pengar och andra julgåvor till denna fest genom Lekmannatjänst men hur skulle det månne bliva detta år?
Jag vågade räkna med deras bistånd även då, och mitt hopp kom ej på skam. Pengarna kommo i god tid och i tillräcklig mängd. Den saken var klar. Men hur skulle man kunna anordna julfest när det var kort på allt som behövdes: kaffe, te, socker, grädde och kaffebröd samt textilier till julklapparna åt barnen? Det var att ta sig en funderare. Problemet måste ju lösas på något sätt.
Det löstes.
Jag ringde den familj där festen städse brukat hållas, nomaden Tomas Klementssons i Storbacken, och konfererade med fru Anna. När två slå sina kloka huvuden ihop brukar saker och ting ordna sig. Vi kom överens om att anordna en gemensam julfest. En för alla och alla för en. Varje familj skulle bidraga med två matskedar finmalet kaffe och därtill motsvarande socker.
Jag skulle sända mitt brödkort till Vilhelmina och ”Calle bagare”, då skulle bullarna och kakorna komma. Skänkta julgåvor skulle tullas till förmån för barnens klappar. Ingen skulle behöva gå tomhänt och besviken hem. Samverkan är i tidens lösen och i detta fall visade det sig, att det blev en hejdundrande julfest med rik andlig och materiell behållning.
Min hustru och jag hade bråda dagar att göra iordning julgåvorna. Det var inte bara till denna julfest vi hade att förmedla vad varmhjärtade människors skänker till fjällets folk. Man måste känna sina pappenheimare om sådant skall lyckas. Veta deras ekonomiska förhållanden, barnantal, ålder, kön, kroppsstorlek, behov m.m. Trots detta och en sträng samvetsgrannhet blir det ändå misstag begångna, ty all vår gärning är tyvärr bristfällig och ofullständig. Men för att återgå till vår julfest, så var det ju välsignat bra att denna jul hade tre högtidsdagar, och tredjedag jul skulle festen gå av stapeln. När allt var ”klappat och klart”, brödet köpt och erhållet, klapparna till barnen utvalda och inslagna, ljuspaket och tomtebloss insmusslade i säcken, ja, då var det bara att tränga sig in i en överfull postbuss och åka de 38 km till Storbacken. Fru Anna hade rapporterat gott resultat av den lömska attacken mot husmödrarnas kaffeburkar och sockerpaket. Alla hade utlovat sin välvilliga medverkan. Det var bara att sätta igång. Skulle det komma något folk till festen? Var lugn, de kommo!
Sjuttio personer bänkade sig så småningom i Klementssons sal och rummet intill. Glad förväntan syntes i allas ögon. Jag nämnde visst i början av berättelsen, att festen var avsedd för Borkans bybor och de närmaste gårdarnas folk. Detta var en sanning med modifikation, ty längst bort belägna gårdar varifrån deltagare kommo var Gielas som ligger 18 km ovanför Storbacken vid västra ändan av den stora fjällsjön Fättjaure. Gården är i avsaknad av ordnade vägförbindelser. Vad lilla treåriga Ragnhild Bohman tänkte på, när hon i den tidiga morgonstunden, varmt och skönt nedbäddad på en kälke, blev dragen av Storebror Bror och storasyster Astrid, det vet jag ej, kanske snusade och sov hon på sitt öra, men faktum var, att ungen var rödblommig och pigg som en mört när de anlände till Storbacken. Något men av den tidiga väckningen och långa resan hade hon tydligen icke. Värre höll det på att gå för hennes storasyster Astrid. Något år förut, när hon bevistat julfesten och skulle hem ensam och skida de 8 km från närmaste gård blev det snöstorm på sjön och 10-åringens krafter voro uttömda, när en man genom Guds skickelse kom och hjälpte henne hem. Men det var en annan historia som Albert Engström brukade säga.
När allt var klart, måste man ändå ge sig till tåls ännu en stund, ty hjärtana måste stillas inför ett ord från Honom, som stillar alla stormar ‑ inte bara på Gennesarets vatten utan även i oroliga människohjärtan. Guds välsignelse nedbads därefter över de dukade håvorna. Så blev det kaffedrickning och samspråk.
Barnen voro så väluppfostrade och hänsynsfulla, att de på ”farbrors” förslag lämnade företräde åt de äldre, som rätt och billigt var. Det var en njutning och en glädje för kaffemostrar, fastrar och farbröder att dricka äkta bönkaffe, doppa färskt vetebröd, mumsa pepparkakor o.dyl. och äntligen en gång slippa ”Maboun” och de hundrade andra kaffesurrogaten.
Tungornas band löstes, skämtet flödade, livsmodet återkom och de molande bekymren för skatter, kläder, avbetalningar o.dyl. måste väck för den rena julglädjen.
De tjänande systrarna, Klementssons tre döttrar, och min hustru hade bråttom med serveringen och disken. Allt gick som smort, särskilt som de hade en så prima kaffekokerska som gårdens egen husmor, fru Anna.
Efter de äldre var det barnens tur att bliva förplägade, och de gjorde sannerligen rent hus med sin friska aptit. Barnen här lida ej av dålig matlust.
Under kaffedrickningen hördes mystiska ljud från salen: toner och dämpade röster samt ett stilla kvintilerande. Var salen nyss kyrka, så hade den nu plötsligt förvandlats till en leksal. Bänkarna voro försvunna och julgranen strålade i full belysning. Nu klämde det improviserade musikkapellet i med en klämmig julpolska: ”Nu är det jul igen..”. Drag spel, fiol och gitarr åstadkommo ett sprittande samspel. Verkan var oemotståndlig. Gubbar och gummor, pojkar och flickor, alla måste med i jullekarna. En rörande anblick företedde en grupp gamla gummor, när de på stela ben men med glädje lysande ur blickarna trådde jullekarna. På min hustrus fråga till 79‑åriga sameänkan, Anna Jonsson, om hon ej blev trött av dansen, blev svaret: ”Nä, jag har ju starka ben”. Det var verkligen hjärtans roligt, men ack så ansträngande. ”Farbror” måste av med rocken för värmens skull, då han – hm! – likt Odhners Gustaf II Adolf blivit tämligen fet.
När lekarna pågått rätt länge och tröttbeten började göra sig gällande lite till mans, hördes plötsligt en kraftig knackning på dörren. Den flög upp och in dansade en lustig tomte med långt vitt skägg klädd i en lurvig päls, lappskor och bällinghandskar. Han släpade en duktig säck efter sig och gjorde de gladaste krumsprång och skutt fram mot ”farbror”, vilken han högg tag i och muntert dansade omkring med. Barnen gjorde stora ögon. De minsta måste grabbatag i mammornas kjol och hålla sig fast. Då därtill ”tomteblossen” i julgranen började brinna, glittra och fräsa, var det kanske ej så underligt, om någon liten karls eller pigas hjärta började picka som en fågelunges.
Nå det lugnade sig snart, när tomten ur säckens djup fiskade upp julklappar åt dem.
Det var vidunderliga gåvor: munspel, dockor, bilar som gick av sig själva bara man drog upp dem, katter som jamade m.m. Men det fanns även varma och sköna plagg: vantar, mössor, strumpor och skjortor. Alla de tjugo barnen fingo var sin julklapp. Tomten var t.o.m. frikostig nog att giva var och en var sin hel blank krona! Det var ingen ände på fröjden och den glada överraskningen. Det var ju först riktig jul när man fått sin efterlängtade julfest.
Sedan ”farbror” hållit avslutningen och därmed sin tredje, predikan denna dag, troppade man av trötta men glada. Då först fingo husets folk med ”farbror” och ”tant Elsa” som gäster sätta sig ned vid det försenade middagsbordet och njuta av dess gåvor. Ingen var dock missbelåten och klagade. Alla hade fått uppleva den barnsliga glädjens gemenskap förutom vilken Frälsaren säger, att ingen kommer in i Hans rike.
Hur ska det bli i år? Skall barnen och de äldre där uppe bliva utan sin julfest?
Visningar: 85