Under 1930-talet jobbade jag ofta i skogen under vintrarna. Det var ett tungt och slitsamt arbete. Jag var i god fysisk form och tyckte att arbetet gick an. Förtjänsten var inte så hög, men å andra sidan hade man ingenting att spendera pengarna på. På kvällen träffade man arbetskamraterna i timmerkojan. Ofta hade man en anställd kokerska som skötte mathållningen. Kvällarna blev inte så långa för man behövde återhämta sig och sova. Om helgerna kunde det hända att man kunde fara till någon by i närheten för att träffa folk.
Den här vintern hade jag hamnat i skogarna runt Dabbsjö. Under vårvintern jobbade vi hårt för att kunna nyttja skaren under sena kvällar och tidiga morgnar. Det kunde innebära att det bara blev en fyra – fem timmar sömn om natten. Framåt påskhelgen for alla utom jag, Erik Johanson och Artur Sjökvist ifrån timmerstugan. Vi jobbade hårt och efter några dagar var vi också klara.
Erik och Artur for raka vägen till Risbäck. Jag valde att gå över Dabbsjö och en gård som heter Karlsberg och kommer fram till Risbäck lite senare än de gjorde. Vädret var fint och trakten vacker så jag hade en fin vandring. Framåt kvällen var jag i Risbäck och nästa dag träffade jag gamla kamrater. Dagarna gick.
Eftersom jag bott i skogen under vintern hade jag inte gjort av med så mycket pengar och hade cirka 500 kr efter avräkning. Under vintern hade en agent kommit till timmerstugan och jag hade spenderat lite pengar på ett nytt fickur. Uret var i guld-dubble med springboett och hängde i en kedja. Man hade behövt vara klädd i frack för att passa till klockan.
Den där agenten som for omkring i timmerkojorna och sålde klockor, smycken, kameror och lite annat. Han var agent för ”Svenska Urdepoten” i Malmö som var verksamt fram till 1993.
Agenten gick under namnet ”Kalle Gretason”. Han var en mycket finurlig affärsman och det gick många historier om honom. När han kom till vår timmerkoja tog han upp sin väska med sitt stora sortiment av varor och broschyrer. Han hade försäljningskontrakt och sa att det var på avbetalning. Det var bra villkor på detta. ” Du skall inte betala mer än att du kan lösa ut varan när den kommer på Posten. Betala inget mer. När kravbreven kommer kastar du bara bort dem”.
När man höll på att studera katalogen sa han så här: ”Det är bara en som har betalt på riktigt och han blev intagen på sinnessjukhus i Östersund”. Där hörde man hur det kunde gå om man var dum nog. Jag fick höra liknande från kamrater som träffat honom i andra sammanhang. Det var inte konstigt att han fick sparken eftersom han hade så osäker kundkrets.
Min fina klocka råkade jag tappa under en skogsgallring vid Brännåker under sommaren. Så gick det med den. Men nu kommer poängen.
25 år senare bor jag i Svedala två mil öster om Malmö. Jag har familj och arbete. En dag kommer ett brev från ”Svenska Urdepoten” i Malmö. Det var ett bestämt kravbrev om omedelbar betalning av en skuldförbindelse. Summan minns jag inte men det var lite över fyrahundra kronor. Jag undrade hur det kom dit hän 25 år efter min dumma klockaffär vid Lomtjärn.
Visningar: 54