
Magnus Vigilius Fjällström – ”Lill Månke”

Han var känd på sin tid som Skandinaviens minsta same, 120 centimeter lång. Han var en relativt stor renägare på lappskattelandet Västra Arksjölandet i Dorotea kommun. På 1900-talets början överlät han renskötseln till sina söner och bosatte sig vid Svansjön.
Lill-Månke föddes 1856 och hade fyra bröder av vilka den äldste, Thomas, gick under benämningen Stor-Tomas. 25 år gammal gifte han sig 1881 med Elsa Brita Nilsdotter Pulpur. De fick fem barn som föddes under åren 1882 till 1892. Fyra dagar efter sin sista födsel avled makan, 37 år gammal. Det dröjde dock inte alltför länge, fyra år, innan Lill-Månke gifte om sig med Anna Sara Nilsdotter och tillsammans med henne fick han två döttrar, födda 1896 och 1901.
Ja, vem var han och varifrån kom han?
Han var smått legendarisk. Många kände honom och ännu prata många gamla om en “Lill Månke” från Svansjön. Han var född 1856 på Blaikfjället. Kåtan och härbret låg mitt på de avlånga Blaikfjället som är cirka 6 mil långt men bara 6-7 km brett. Fjället har i och med sin längdriktning varit en naturlig flyttled för Gitsfjäll och Burgfjälls lapparnas renhjordar, höst som vårflyttning. Jag har själv varit med om “renbuffring” många gånger. Hans far, den gamle ”Måsa Tomas”, hade sitt hemvist i de här trakterna.
Lappskatteland
Staten delade ut områden, så kallade lappskatteland. Man betalade skatt till kronan för området. Storleken på området man fick sig avdelat berodde bland annat på hur många renar man ägde och vill ha betesmark för. Hela Ångermanland var i stort sett lappskatteland. När inflyttningen av nybyggare startade på 1600-1700-talet blev det konfrontationer mellan dessa och samerna. Skattelapparna uppfattade nybyggarna som inkräktare i många fall. Ibland blev det säkert handgripligheter.
Vid den här tiden hade Lill Månke inte så många renar. Man kunde överleva på ett hundratal djur, men hade man otur kunde “rendräparen” dvs vargen döda många av renarna om den kom in i en sådan liten hjord. En liten renhjord var också känslig för sjukdomar som till exempel mul- och klövsjukan.
“Måsa Tomas” hade otur med sina renar och miste en hel del djur på olika sätt. Dock hade man tillräckligt för att överleva. Under de tider renarna inte behövde större tillsyn tog “Måsa Tomas” jobb som hästgetare. Hustrun och barnen skötte då renhjorden på Blaikfjället. Hästgetarjobbet kunde inbringa lön i mat och kontanta medel, vilket var välkommet.
Tama renar
Renarna var i den här tiden helt tama och under “varmsommaren” gjorde man upp eldar och med mossa täckte man över så att det bildades mycket rök mot mygg och knott. Man kunde också sätta upp enkla tak för att ge skugga åt renarna. Man mjölkade renkorna och då fick man inte ta för mycket så att kalvarna blev utan. Renmjölken är mycket fet, 24-25% fetthalt. Mjölkningen av en ko gav ungefär 2 kaffekoppar mjölk.
Under sommaren hade man vistats i fjället och om hösten flyttade man ner till “nedre landet” vid Anundsjö och mot kusten. När man stötte på andra hjordar under flyttningen slog man sig samman för att kunna hjälpas åt.
Kortvuxen – ej dvärgvuxen
Åren gick och pojkarna växer upp. Lill Månke stannar i växten men inte som dvärg. Han har helt normal kroppsform men är liten till växten, 137 cm lång och då är man inte stor. När jag var 17 år gick han under min utsträckta arm och jag var då cirka 173 cm lång.
Lill Månkes äldre bror, “StorTomas”, var över medellängd och uppfattades som en bjässe.
Anna-Sara
Min mormor, “Anna-Sara”, berättade för mig att hennes föräldrar hade kåtavistet vid sydöstra änden av fjället, vid ett ställe som idag kallas “gammal Elsas” eller Sagatun (N: 7149303 E: 566589) Det är ungefär 2,5 mil mellan Sagatun och Svansjön. Hon berättade att hon träffade Lill Månke när hon var 15-16 år gammal, han var då 18 år. De bådas föräldrar var ungefär likställda i antal renar de ägde. Renbetesmarkerna gränsade mot varandra. Ibland ställde de till så att renarna blandade sig med varandra, allt för att de skulle få träffas medan de skilde ut sina renar.
Eftersom renarna var tama var det enkelt att skilja dem åt. Man gick bara rätt genom hjorden och dela den i två delar. Därefter kunde man med en käpp enkelt peta på en ren och då gick den över till andra hjorden. Allt det där tog väl någon timma i anspråk men vad gjorde väl det då man fick träffas en stund. Jag förstår att det var Lill Månke som såg till att renarna blandades…..
Jag tycker att det är synd att det inte fick gifta sig direkt. Det dröjde många år och då var Lill Månke änkling. Vid denna tid var det vanligt att änkor och änklingar snabbt gifte om sig för att kunna ta hand om sina familjer.
Goda år
Det blev goda år och renantalet växte. Lill Månke och brodern, Stor Tomas, hyrde in sig i ett område på Gitsfjäll i utbyte mot arbete och del i renhjordarna. De båda bröderna bosätter sig på var sin sida av Gitsfjäll. Lill Månke på den södra sidan, “biejpelsne”, och Stor Tomas på den norra sidan, “jerkebilesne”.
Han var då troligen ”sprintare” hos Tomas Zakrisson (stor renägare) på Gitsfjäll. Av honom köper han en sjätte del av Västra Aiksjölandet och blir på detta sätt skattelapp. Hans renhjord är på tillväxt och han bosätter sig i Svansjön där hans första kåtaplats låg. När hans och Stor Tomas renhjordar var som störst räknade de in över 4000 djur var.
Lill Månkes stuga i Svansjön
Efter att ha byggt stugan i Svansjön 1905, slutade Lill Månke med renskötsel. Han hade en ladugård med två kor, en oxe och kalvar. Han bärgade hö på “Jielle-avjen” (västervallen) och dels vid Tomas Zakrissonvallen. Vallarna gav bra med hö.
Lill Månkes gamla båt som han hade i Svansjön finns numera på Nordiska museet i Stockholm. Anledningen är att brädorna i båten var sammanfogade med rotvidjor.
Lill Månke hade också tämjt en rentjur som dragare. Den var stark men envis och bara morfar kunde köra den. Det finns dråpliga historier om hur andra försökt få den att dra ett lass. Jag kommer ihåg selen, som var en vanlig hästsele, som låg på ladugårdsvinden.
Lill Månke gifter sig med Elsa Brita Pulpur från Fjällfjäll och får fyra pojkar och en flicka i första äktenskapet. Pojkarna var mycket storvuxna och starka. De fick namn om sig att vara duktiga i arbete.
Starka drycker
Det berättas många gånger om att Lill Månke fick i sig lite för mycket alkohol ibland och då blev han hemburen under armen på hustrun till mångas förtjusning. Just detta gjorde nog att många ville bjuda honom för att få se hur det slutade.
Jojk
Jag mins att han var en god jojkare, men det fick bara göras i smyg vid denna tid, då det ansågs syndigt. På marknader, efter att fått i sig en och annan “nikti gaåre”, blev många kaxiga och jojkade. Man gav fan i både kyrkan och prästen.
Anna-Sara
Min mormor, Anna-Sara, Lill Månkes andra hustru hade mycket vacker sångröst och hon sjöng ofta men jag hörde henne aldrig jojka.
Religion
Lill Månke var starkt religiös. Varje söndag läste han predikan. Varannan söndag läste han ur en lapsk postilla tryckt på Lulelappska. Nästa söndag Luthers kyrkopostilla. Det var att sitta stilla under predikan.
Jag hade en liten kusin som även hon växte upp hos mormor och morfar i Svansjön. Hennes mor dog i lungsoten när “Lill Anna”, Anna Ethel Linea, bara var ett år gammal. Jag var 3 år äldre än hon. Själv kallade jag mig “Ajjasson” efter morfar, “ajja” på lapska.
Skolgång
Lill Månke gick i skolan i Bäsksele omkring 1866. Det var en missionsskola för lappbarn men även byns barn gick där. Han tyckte den gamle läraren var bra. Ajjan var bra i ämnena och muntligt framförande. I en gammal brevväxling mellan min mor, Elsa, och Lill Månke ser man att han skriver flytande och ledigt samt formulerar sig väl.
Han är en legend vad gäller att förflytta sig fort. Han tyckte att det gick lättare att springa än att gå då han var väldigt kortvuxen. Han lärde mig att använda en stav när jag gick i skog och fjäll. Än idag kan jag inte vandra utan en stav. Han lärde mig att man inte kan trötta ut en renhjord på släta marken men uppför går det om man använder staven rätt.
Styrka
Han var stark också. En gång bar han hem en slaktren från fjället öster om Svansjön, ensträcka på 6-7 km. Han band samman fram och bakbenen och kröp sedan in mellan benen på renen och på det sättet fick han en bra bärställning. Han tyckte dock att det varit besvärligt för bördan “kink” så väldigt.
Berättarstunder
Han berättade mycket för mig. Berättarstunden var den tiden på dagen när skymningen kom men det var för ljust för att tända fotogenlampan. Fotogen fick vi bära de 2 milen från handlaren i Risbäck och då fick inte lampan lysa i onödan.
Under de här stunderna berättade morfar och mormor om gamla tider när de själva var unga och om de gamla “ajjorna” och “ahkorna” de mött.
Snökatastrof
En av berättelserna som jag minns var den gången de under flyttning från fjället var i östra änden av “Gähtjo vaellen”. Snön vräkte ner från skyn. Morfar vaktade renhjorden den natten. Man ville ha hjorden samlad för att kunna fortsätta på morgonen. Man var också rädd för vilda djur. Om hjorden skingrades skulle det ta lång tid att återsamlas den.
När man vaktar renhjorden åker man skidor runt den för att lyssna hur den låter. Vissa renar har skällor vilket gör det lättare att uppfatta hur läget är. Även om många renar bär skällor låter de olika. Smederna som tillverkar skällor är skickliga på att göra så att de låter olika.
Den här natten snöade det oavbrutet och man såg ingenting. Lill Månke lade sig att vila och för att få värme intill en lugn renoxe. Ligger man på det sättet intill en ren i hjorden märker man direkt om den blir störd av något vilddjur och vill iväg. På morgonen då han vaknade såg han inte renarna när han reste sig upp. Alla var täckta av snö. Många kalvar hade dött under snön. Sådana naturkatastrofer händer väldigt sällan.
Rendräpare
Han berättade om odjuren. Det var lo, järven, vargen och björnen. Alla var de fiende till renen och utan renar kunde man inte livnära sig i fjällen.
Björnen gick ur ide natten mellan den 20:e och 21 april i Svansjölandet. Den var punktlig i sitt beteende. Göken skulle i normal vår gala på Urban dagen den 25 maj. När björnen kommit upp ur idet börjar den genast att söka föda. Lill Månke har sett björnar ta renkalvar om den kan. Han erkände att han sköt en björn som tog en kalv. Det må vara olovligt men nödvändigt. Björnskinnet sålde han i Norge.
Lodjuren och järven är fula ren dödare och jag har sett många rivna renar efter dem. Värst av alla är vargen. Under 1920 talet och in i mitten av trettiotalet fans den rikligt i våra fjäll.
Jag minns hösten 1924 i augusti eller september. Jag hade inte börjat skolan och var då i Svansjön hos min mormor och morfar. Mina morbröder hade under hösten sina renar på Gitsfjäll. Man försökte på många sätt vakta renhjordarna. Det var redan höstmörker. Brunsten hade börjat och då skingrades hjordarna runt om i fjället. Den hösten beräknar man att vargen rev ihjäl mellan 500 till 600 renar.
Varg
Vid ett tillfälle hittade vi renar som låg döda på fjället. Vi kunde inte se några skador förrän vi snittade upp skinnet såg att det fanns vargbett. Vargen dödade utan att äta något.
För oss är vargen inte bara ett djur utan ett “monster i djurhamn”. Det var magi över den “fan i vargskinn”. Man kunde höra vargarna kommunicera i flock under förflyttning men bara om man var dold och inte låg i vindriktningen.
Jag har sett spår efter hur en varghona lärt upp en valp att jaga. Spåren efter renen har gått i kringelkrokar för att sedan hamnar framför valpen som attackerat. Ren kadavret låg som bevis.
När man låg och vilade vid lägerelden eller i tältkåtan kunde man kanske plötsligt höra en knall och vissling från elden. Då visste man att det var något i görningen vid renhjorden och man for skyndsamt dit. Vaktade man renhjorden under natten skulle man åka runt den, stanna ibland och hojta. Någon gång svarade vargarna långt borta. Det var spöklikt. Lill Månke hade hört det, men det har aldrig jag gjort.
Morfar sa att om man som renvaktare kände sig trött framåt morgontimmarna så var man kanske påverkad av vargen som försökte söva getaren. När han väl somnat kunde de anfalla renhjorden. Upptäckte man då vargangreppet och försökte ropa kunde man inte göra det. Då skulle man hålla handen framför munnen innan ropet, för då tog inte trolldomen.
Vargjakt
När man jagar vargen kunde mycket hända. Bössan kunde krångla. Patronerna kunde ställa sig på tvären. Trollkonster från vargen kunde ställa till mycket besvär.
Några hade tur med sig. Morfar berättade att en vargflock kunde passera en renhjord utan att besvära den för att sedan anfalla en renhjord längre bort och ställa till med en massaker. Vargen gjorde skillnad på folk sa de gamla. En annan egendomlighet är att man aldrig tagit vara på vargrivna renars kött, utan låtit det förfaras.
Morfar hade en gammal renskälla. Den var stor och avsedd för en dragoxe. Den hade en kraftig bred nöthudsrem. Den var tjock och välsmord med tjära och klövfett. Den var bunden kring halsen och hängde i ett fäste som inte störde oxen. Vargen hade rivit oxen och det var djupa märken efter vargtänder i läderremmen.
De jagade varg förr i tiden genom att på skidor förfölja den till den tröttnade och låg utan att orka springa mer. Med spjutstaven stack man ihjäl vargen. Om vargen stod upp slog man den över ryggen med staven. Jakten kunde pågå i många timmar, dygn ibland och sen beror föret på hur tungt det var för vargen att färdas. Djupsnö var bra, för då hade man speciella, breda och långa djupsnöskidor.
Det var en jakt på liv och död. Var man två jägare fick den långsammare komma efter och plocka upp klädesplaggen som kastats av när man blivit varm.
En vargrännare berättade för morfar att han ensam hade jagat efter en varg. Kastat kläder efterhand. Hunnit upp vargen och dödat den men sedan inte haft krafter att åka tillbaka för att hämta sina kläder. Han flådde då vargen och svepte skinnet med hårsidan inåt för att hålla värmen. När han så småningom kom ner till en gård höll han på att skrämma slag på bondmoran, kanske inte så konstigt.
Besökare i Svansön
Jag minns att när jag var liten fick vi besök i Svansjön. Det var inga vanliga turister. Det var tjänstemän från skogsbolagen som roade sig med ripjakt. Hur de hittade tills Svansjön förstår jag inte. En skogsinspektor, Hans Wikström från Hoting, var en av morfars mycket goda vänner.
Det var roligt när de kom farande. Från byarna Rissjö och Risbäck, där landsvägen slutade hade de lejt bärare. De bara stora bördor av nödvändiga saker för jägarna. Vid ett tillfälle bar man en äldre man i bärstol för han var ofärdig och kunde inte gå.
De hade en kock med sig och han lagade mat på vår köksspis, en “Husqvarna No 25”. Vi hade en gammal tältkåta på gården och den gjordes i ordning för gästerna. En stor del av bördorna bestod av olika flaskor med drycker. Med tiden blev det stora högar av tomflaskor i skogsbrynet.

Brev från Lill Månke till dottern i Stockholm.
Visningar: 191