Det är i maj 1924. Vi har kommit till Atostugan ifrån vinterlandet. Snön ligger ännu och isarna bär. Mamma, jag och lillebror Anders är hemma i stugan. Pappa är ute hos renarna, men jag kan inte påminna mig vad min bror Jonas är. Jag är alltså 8 år gammal och ska fylla 9 i juli. Anders ska fylla 2 år. Han styltar omkring där i stugan och om dörren är öppen passar han på att smita ut. Det gäller att passa honom noga för utanför är det fullt av smältvatten. Ja, rent av små floder när solen legat på en stund och inget drar en tvååring som porlande vatten.
Det här är ingen vanlig dag utan den dag då jag ska få visa att jag är stor och duktig. Mamma ska nämligen åka på någon slags kurs, säger hon. Till Björkvattnet ska hon och bli borta flera dagar. Det är ungefär 3 mil över fjället.
Hon har satt en deg som ska bli matbröd, men den hinner hon inte göra vid, så den skall jag ta hand om förutom att passa Anders och huset i övrigt förstås. Detta är om degen detta handlar.
Jag minns hur jag ser mamma åka iväg på sina skidor uppför sluttningen av Atofjället. Solen skiner och luften känns skön. Hon kan inte haft något bra före. Så länge kan jag inte stå och titta efter henne. Jag måste in till Anders och till degen. Tänk att jag skulle få ta hand om en deg alldeles själv. Det hade sett så roligt ut när mamma bakade, men jag hade aldrig tagit i deg. På den tiden var det inte vanligt att barnen fick en degbit att baka själva som nu.
Jag bestämde mig för att göra längder, 4 till 6 stycken, för det hade jag sett mamma göra. Jag tog fram 2 plåtar och en långpanna, stödde mjöl på bordet och stjälpte dit degen. Satte igång att knåda, men ack, all deg fastnar i händerna. Mera mjöl!
Så stor degen var! Som ett berg av deg. Hur jag än bar mig åt kunde jag inte få bukt med den – och Anders. Han sprang omkring och nu var han ute. Efter honom måste jag och det var i sista minuten jag räddade honom från att stå på huvudet i vattensörjan där ute. Lite degig på kläderna blev han men det kunde inte hjälpas.
När jag kom in hade degen jäst och blivit helt oformlig. Fyllde hela bordet. På den igen!
Händerna var ju alldeles för små – nej degen var för stor och för kladdig. Jag måste arbeta med mindre bitar. När jag provat med olika storlekar upptäckte jag att det gick bättre med små bitar. Det fick bli små bullar. Jag tänkte att det skulle bli alldeles utmärkt.
Så satte jag igång igen. Det blev olika storlekar på dom men degen tog slut så småningom. Plåtarna var fulla. Men så skulle dom gräddas och till det behövdes en varm ugn och jag fick väl så småningom eld i spisen. Inte hade jag förstånd att få rätt värme innan jag satte in mina bullar utan jag placerade en plåt i ugnen med det samma och efter en stund slocknade i spisen så jag fick tända igen. Hur jag kämpade med gräddningen har jag glömt men jag minns att jag framåt kvällningen hade en stor skål full med bullar.
Då kom farbror Johan från renskogen. Farbror Johan var dräng hos oss. Åh, vad han berömde mig som bakat färskt bröd. Det var innan hade smakat dem. Han äter bara en bulle, ja jag vet inte om han äter en hel. Kanske smusslade han undan en del. Han sa ingenting om brödet sedan.
Så småningom kom pappa hem också. Han skrattade åt baket. Skrattade gjorde också min mamma när hon kom hem och hitta dom stenhårda små bröden. Många, många, gånger fick jag senare under min levnad, påminnelse om mitt bullbak. Under stor munterhet! Så sent som 1978 eller så sa pappa: ”Dem räck no änn!”

Visningar: 31