TOMAS LAMBERT KLEMENTSSON

Sture af Ekenstam intervjuar Tomas Klementsson, Storbacken

När jag flyttade du upp till Atostugan?

Det var väl 1919, kanske.

Hur bodde du då, i kåta? Det fanns ingenting där då, inte vägen heller?

Nej det fanns ingenting.

Inte vägen till Norge heller?

Det var rena vildmarken. Men det hade en gång stått en kåta där jag satte min kåta. Det var utplånat, men det var ett gammalt sommarviste, sen långt tillbaka. Det är ju en fin vall, men det var mycket vide så jag röjde upp. De brukade ha renar här och slaktade på vintern.

Var det flera i Vapstens sameby som hade renar här eller var det i huvudsak du?

Lars Jansen (Johansson) och jag var i lag.

Bodde han här också?

Nej han bor inte där, han var borta i Merken. Men första somrarna var jag väst i Abelvattnet, i en kåta. Stångberg hade varit där förut, Aha hette det. Lars Jansen brukade ju också vara där. Det var ju ett gammalt visste.

Kände ni till fångstgropar där?

Jo då, dom kände vi till.

Visste ni var de där groparna hade använts till?

Nej, vi trodde det hade varit något hus där. Det fanns ju sånt där i Sundet också. Under hällen där låg det fyra skelett. Lappfogden Bergström hade visst tagit dom där.

Var Abelvattnet ett viktigt betesland?

Ja, det var det. Men nu är det förstört. Jag har aldrig varit där sen de dämde upp det.

Det är gammalt land. I Arevattnet var en gammal boplats, det är gamla vallar där.
Johan Månsson har talat om att han i sin barndom var där. Han var där på somrarna och han hade ju get med sig och levde på fiske. I sin ungdom hade han renar. Jag hade drängar, Nils Olsson och Nicke Axelsson.

Nicke Axelsson har ju lämnat uppgifter till Anderssons bok “Vid sjätte sjön”, stämmer det som står där?

Ja, nog tror jag han var bra på att skarva i där det fattades, han var ju bra på att berätta.

Så skulle du bygga Atostugan. Ibland står på kartan Autoklinten och ibland Autoklimpen, vilket är rätt?

Det är väl allt och klimpen det heter.

Levde det kvar någon föreställning hos de gamla samerna om Atoklimpen som “det heliga berget”?

Hanna Brita Nortman som var gift med Ludvig Jonsson, hon var ju som under den där Autoklimpen. Hon brukade vara mycket där och hon brukade ju berätta mycket. Det fanns ju en grav där, Skuggmannens grav.

Anna Brita sa att det fanns en silverskatt göm där. Det var bara att söka! Honbrukade söka mycket, men hon hittade inget. Men de gamla brukar ju gräva ner. Det fanns en gammal tant, hon var borta i Fättjaure och hon brukade vara mycket i Grönfjäll. Hon hade mycket rena men var snål och försiktig så det var hemskt. Hon hade boden och kåtan i Fättjaure och hon var barnlös. De visste att hon hade pengar. I Grönfjäll sade att hon hade farit åt skogs strax innan hon dog. Det var en bok som hon brukade ha pengar i. Den där hade kommit bort. De påstod att hon hade gömt den i skogen. Det saknades mycket pengar och i kåtan fann de 400 kronor i en “gamsko”.

Vad byggde du först i Atostugan?

Jag byggde boden först. Jag röjde den där vallen som vi brukade ha rena på när vi slaktade. Vi låg utomhus när vi satte upp boden, Johan Lindgren och jag. Gumman var hos Ludvig Jonsson i Jovattnet. Vi höll på hela våren med boden. Han var duktig på att tälja och det var ju bara krokig björk. Johan Nilsson körde ihop björkarna. Vi var och högg när det var skare och han var där och körde ihop en stor hög.

Sen gjorde ni kåtan?

Ja, vi gjorde kåtan efter det och då låg vi i boden. Gumman stod för näverrivningen. Hon rev allt näver till kåtan. Skolkåtorna sattes upp på min tid, det var på 1920-talet. Det var Ludvig Jonsson som var byggmästare.

Vilket år byggde du stugan?

Jag vet inte så noga, det var väl omkring 1929. De första höstarna var vi ju i kåtan, men så beslöt vi oss för att sätta upp stugan för att slippa den där röken på höstarna. Jag hade en norrman till hjälp för att sätta upp den. Han var från Grubben. Han köpte virket i Norge. Det är vart ju två våningar. Vi varmbonade ingenting, det var bara brädväggar. Men vi köpte en kokspis som det blev bra hett efter. Äldsta flickan Thea bor i Skåne nu. Hon är född här, Louise och Elsie är födda i Tärna.

När kom vägen hit?

Det var efter min tid.

På vintern var ni neröver mest?

Javisst, vi flyttade ju till Risträsk, ibland ner till Knaften. Då var ju hela familjen med så det stod öde här. Erik är född i stugan här, han gick först i skolkåtan här, sedan i Klippen.

Skolkåtorna blev ju nedflyttade till Tärnaby?

Ja och där uppe håller de på att rasa ihop. Det skulle vara roligt att ha kvar dem i Atostugan.

I närheten finns en palissadhage, hur såg den ut?

“Gittie”, sa vi. Den hade vi användning för, så vi bättrade på den varje år. Anders Andersson från södra Sandnäs var ju också med. Vi hade skiljningar och märkningar tillsammans.

När kom stakethagen på andra sidan Risbäcken till?

Någon gång i mitten på 1930 talet och den var jag ju med och fick till. Den andra höll på att förfalla, det fanns ju inget virke. Till den här körde vi från Björkvattnet. Det var Nils Olsson från Vallenäs som körde. Lappväsendet fick vi ingen hjälp av. Vi hade egen byakassa och den bestämde vi över själva på den tiden. Vi byggde en i Abelvattnet också, söder om Abelvattsbleriken och vi använde båda.

Det första året Anders Larsson i Saxen var gift, ville han att jag skulle vara dräng åt honom. På den tiden hade han egen renhjord. Jag skulle sköta om den medan han var nere på skiljning. På den tiden var ju renarna tama.

Jag blev less ibland. Jag var ju ensam där och mjölka. En del vajor måste jag sparka till innan de steg upp. Det är vad som kor. Du kastade tömmen över halsen och sedan stod de absolut stilla. Jag mjölkade allt vad jag behövde och hunden fick också. Osten brukar vi röka i kåtan, den höll sig bra.

På somrarna klövjade de renarna dit upp till Saxen, men de klövjedonen är borta och ackjorna förstörda.

Pojken hans var Nils Mattias i Mellansjö. Larsson hade också en dotter i Norge och en pojke, Albin Andersson, som är på pensionärshemmet i Dikanäs nu. Nils Mattias dog 92 år gammal.

Min fru hette Anna Kristoffersson, hon var född 1891.

Jag ville vara ensam och flytta, men det gick ju inte då andra släppte vilt (utan tillsyn). Det blev ju blandning. Det var den stora förändringen.

En gång var jag på Artfjället med de där Barruk. De höll på att ha lite renar och då på hösten tyckte de att vi skulle vara i lag (i flytten). Jag sa att nu ska vi laga ackjorna och skilja ensamt. Jag satte för ackjorna och flyttade ensam.

Då hade jag en svägerska som kom till hjälp och vi flyttade och for med ackjorna nedåt. Barruk blev kvar, men renarna for en samma. Jag var en av de sista som flyttade med ackjor. Jag tyckte det var dåligt att vara många, det bästa var att vara ensam. Då gick det som bäst. Men det var hopplöst. Så jag slutade, det gick inte. Det blev sådan blandning (av renar).

Hur blir det med framtiden tror du?

Nej, framtiden försvinner ju. Barnen som nu går på skolor, inte blir det några renskötare, det ser man ju.

Vi skulle ju inte få bo i något hus, den där Bergström och Karl Einar, predikade ju att vi skulle bo i kåta och vara i skogen. Då satte jag upp den där boden i Atostugan, men jag vart ålagd att jag inte skulle bo där och jag fick inte ha det. Jag träffar ju landshövdingen och sa till honom att det var omänskligt att riva ner huset och sakerna så vi fick stanna kvar. Det är vart kungligt brev på att vi skulle få ha det där. Det var Bergström som arbetade för det.

———

Jane Klementson, svärdotter, berättar:

Anna berättade om Atostugan. Lappfogden sa att de skulle riva stugan, men hon tyckte det var opraktiskt att bo i kåta och mycket barn hade de. Till slut fick de landshövdingens tillstånd att ha kvar stugan. Hon sökte personligen upp honom, Ringstrand. Men då sedan de här norrbottningarna kom (tvångsflyttningen av samer från Norrbotten söderut), satte de upp moderna hus.

———

Ett tag såg det ut som vi skulle bli alldeles utan renar där borta i Storfjället, det var ett par år som det såg alldeles hopplöst ut. Renarna fick någon sjukdom. Lars Jansen och jag försökte få statlig hjälp. Bönderna fick ju det för skördeskador, men det var ju alldeles hopplöst. Senare på hösten fick jag slakta 50 renar och Gustav Jansson i Björkvattnet, det var en finare man det, hade det varit som nu, inte hade vi fått sälja något inte. Han sa, slakta – jag ska fara iväg och sälja och han for åt Norge. Men det var ju många jag fick lämna bara. Men sen gick sjukdomen bort. Vi fick någon medicin vi skulle doktorera med. Klövarna föll ju bort och kring munnen också.

En dag när vi hade doktorerat hela dagen, så for Lars Jansen till Abelvattnet där vi bodde. Han slaktare en av dem och vi åt. Vi blev sjuka på natten, så vi tordes inte ta vara på de där mer. Det var bara att låta dem ligga. Det var otrevligt det där. Men att få något statligt stöd, det gick ju inte.

Den gamla renskötseln är ju borta, sen de där norrbottningarna kom. De fick då hjälp. Det syntes ju att de hade väldigt företräde. Moderna hus, vatten och avlopp och det blev annat. Men då försvinner det gamla förstår du. Det blir nog staten som övertar så de kostar på. Ungdom kan ju inte ta över. Jag var inte gammal när jag började vara med.

När kom Ommarna första gången?

Det var väl 1931 eller 1932. De skulle ju vara tillfälligt där. De skulle fortsätta till Jämtland, men de blev kvar. Då var det Lars Jansen och jag, men han sa att nu går det inte att vara här så nu måste vi flytta. Det var mycket därför jag flyttade därifrån. Det gick ju aldrig att dra jämt med de där inte, de hade ju helt andra vanor.

Vad var det som skiljde sig från ett sätt att arbeta?

De vill väl mer att rena skulle gå fritt. De var ju som lite slöa av sig, dom ville ju släppa dem. Se det var nog inte riktigt.

Gjorde du och Lars Jansens sällskap när ni flyttade?

Nej, jag flyttade nog året före, några år efter Ommarna hade kommit. 1937 flyttade jag.

Anders Andersson är också kvar av de gamla och han var en duktig renskötare, men skaffade sig kor sedan. Axel Stångberg och Sivert var också med. Johan Andreas Enocksson hade också bosatt sig men hade lite rena kvar men var inte med ute (i renskogen). August Andersson Winka hade också slutat, men pappa hans och mamma hade ju renar. Anders Andersson hade ju mest (renar) och höll i längst också. Nu har det ju inga renar. Ja, de fick ju slut på renar sen vi for därifrån. Det vart Omma där. Men det var fint land.

Hur var det med rovdjur?

Det fanns ju järv, det var nästan gott om dem. På somrarna gjorde det väl inte så mycket. Viträven (fjällräven?) såg jag inte, den var ju lite av. Björn såg vi aldrig, någon varg kom ju. Lon är det ju mest av nu, jag ser ju den kuta här. Kungsörn var det gott om då, han tog ju kalvarna. Fjälluggla var det gott om. Första året jag kom hit, hade hon slagit sig ned borta vid sjön, men det var den sista jag har sett och så säger de att de är slut.

Det var mycket vargar i min barndom, en gång sju stycken i en skock. Då bodde vi i en tältkåta på hösten och vaktade renar. Vi gjorde upp eld och skulle koka kaffe. Då flög renhopen upp och min bror han hojtade och sprang. Jag lämnades vid elden, jag var ju inte gammal. Men du förstår, tamrenarna gjorde bara en liten sväng och så kom de tillbaka till folk och snurrar runt elden. Men tror du inte vargen hunnit ta en ren som tillhörde en gammal gubbe i Marsliden. Vargen är huggit i skinnet fram i halsen och efter ryggen.

En natt förut, det var en bit mellan kåtorna, hade jag och syster min varit i den andra kåtan. När vi skulle gå hem om kvällen var det månljus. Och barnen förstår du, efter ny frusen is, det gjorde ju alla sorters krumbukter. Bäst det var vart vi varse hundar efter oss. Vi trodde det var hundar från gården vi varit och hälsat på och hojtade åt dem att de skulle fara tillbaka. Ja de stannade där och vi fortsatte. Men bäst det är, så kom de bredvid oss och då såg vi att det inte är några hundar. Vi vart nästan rädda så vi sprang allt vi hann in i kåtan och talade om att vi hade sett två vargar. Vi förstod ju att det var vargar, det var ju stora hejare, vi såg att tungan var röd.

Då hade de en som var med renarna. Det var en som hette Primus, en gammal ungkarl, han tog lodbössan, de hade ju inget annat. Han sköt och vargarna svarade.

Då sprang han in direkt, skulle ju skynda sig att buda dem som var där med renarna. Men han hann inte, vargarna var före honom. De hade hunnit dräpa en 7-8 stycken innan han kom.

Vargar var närgångna. Vi bodde ju i tältkåta och de höll sig där i kring och det hördes som om det skulle komma mycket folk. Det pratades och då var det vargarna som for och gick där alldeles intill.

Renen höll sig till folk, det var en trygghet. Det var 7 vargar som höll sig där omkring den hösten, då höll vi på att gå bet. Det var detsamma hur de vaktade, så rev dom. Det var i början på 1900. Men sen tog det slut på rätt många här.

Sture af Ekenstam