Det var sen höst i månadsskiftet november/december 1933. Vintern hade kommit och snön låg ganska djupt runt Svansjölandet. Jag bodde i kåtan i Stridsberg tillsammans med morfar, “Lill Månke”.
Jag hade fått ett meddelande från jakt-tillsynspolisen, Albert Lindgren. Det var ett ganska kul meddelande för det gällde en björnjakt uppe i Svansjölandet. Jag kände till trakterna och alla bergknallar där en björn kunde tänkas gå i ide för vintern. Trakten runt Risbäck var känt som ett mycket rikt tillhåll för björn. Nu skulle länsstyrelsen ordna någonting roligt för vår kronprins, Gustav IV Adolf. Landshövdingen höll i trådarna.
En tråd gick till jägmästaren i Doroteas skogsrevir som i sin tur fick kronojägaren i Risbäck att agera. Han i sin tur tog kontakt med jaktvårdstillsyningsmannen, Albert Lindgren. Han trummar ihop ett jaktlag. Jag skulle tydligen vara björnhunden i det laget.
Gänget bestod av kronojägare, Karl Karlsson-Boäng , jaktpolisen, Albert Lindgren och ofrälse, Olle Näslund. Björnhund skulle jag vara. Jag åkte skidor till Risbäck och där möttes vi.
Kronojägaren Karlsson gjorde allting så omständligt. Han ordnad och grejade. Allt tog tid men så höll han ju på att organisera en större jakt. Tillsynsmannen Lindgren hade sina bestyr att ordna. Olle Näslund och jag var jag affären och provianterade.
Kronojägaren hade lejt gästgivarskjuts. Frans Risslén i Risbäck hade skjutsstation med häst och rissla (lång släde). Långsläden behövdes, för vi var många och hade stor packning. Det blev en hel mil att åka upp till Rissjön. Vi tog av innan byn och började åka skidor efter stigen mot Svansjön. Det var djup snö och vi hade tunga ryggsäckar så vi sjönk ner halvvägs till knäna. Vi byttes om att spåra i täten och det var besvärligt. Jag tyckte att det gick sakta uppför det ganska branta berget. Vi satt och vilade ibland. Under en brant backe tog vi en längre vilopaus och åt smörgås. Kronojägaren började berätta om ett äventyr han hade varit med om.
“Nedanför backen där vi nu sitter mötte jag och Alex Ritzen en björnhona med två ungar. Det är nog 11 år sedan och i slutet av april. Vi var på väg till ”Lill Månke” i Svansjön där vi skulle stämpla lite virke som han skulle timra en ladugård av. Det var tungt före, sur blötsnö. Här beslöt vi oss för att koka kaffe, vila och äta. Vi hade lagt av oss packningen och valt ut en eldplats. Alex skulle hämta vatten i en liten bäck ett stycke öst över och jag skulle samla lite ved. Då jag höll på att bryta kvistar under en gran hörde jag ett oherrans vrålande ett litet stycke längre västerut men ganska nära att där jag stod. När jag tittade upp såg jag en stor björnhona som stod på två ben och fäktade och vrålade. Jag såg två ungar som björnhonan nu höll på att jaga upp en gran. Jag stod panikslagen och såg på några sekunder. Snabbt vände jag skidorna och åkte tillbaka till eldplatsen. Alex kom just med kaffepannan och hade hört uppståndelsen. Förskrämda stod vi nu där och undrade vad som skulle bli av detta.
Vi skyndade oss att packa grejorna ryggsäckarna. Bakom träden fortsatte rytandet och vi hörde kvistar som knäcktes. Jag hade alltid med mig min tjänstepistol i ryggsäcken. Det var en Arm Browning 9 millimeters pistol. Jag hade bara provskjutit pistolen ett par gånger. Vi funderade på om jag skulle skjuta på ett skrämskott för det smällde ju ganska bra. Björnen kanske skulle bli rädd och försvinna.
Jag sköt ett par skott i luften och det ekade i skogen. Nu blev det dubbelt så mycket väsen från björnen bortom granarna. Vi beslöt oss för att snabbt skida därifrån. Då vi inte kunde skida uppför backen tog vi österut under berget. Så småningom vek vi av norrut mot Svansjön. Det blev en svettig tur innan vi nådde fram till stugan.”
Jag minns den där kvällen i april när de båda kom trötta, hungriga, blöta och svettiga och berättade om äventyret. Det var ju tur att björnhonan hade sånt bestyr med ungarna att hon inte hann skrämma människorna. Vi kunde bara konstatera att de haft en väldig tur.
Efter rasten fortsatte vi det tunga skidspårandet och var efter en timme uppe på högplatån. Här kom de stora myrarna som vi måste ta oss över innan vi kom till “Lill Månkes” stuga i Svansjön.
Det såg väldigt ödsligt ut när vi kom fram. Det var en stor snödriva framför dörren och även upp mot fönsterrutorna. Runt omkring på de öppna fälten såg jag spår av harar och “lekatt”. Det fanns även gott om ripspår. En skyffel hängde på en stor spik innanför dörren. Vi skottade bort snön från bron och fönstren och gick in i huset. Jag tyckte det kändes trist att komma in där jag tidigare bott med farmor och farfar. Det kändes kallt och främmande.
Det var snyggt och städat. Uppe på kökshyllorna stod tomburkar, några vända upp och ner. På bänken stod två zinkbyttor upp och ner. Det var vattenhinkarna som man tog vatten ifrån bäcken med. Några kaffekoppar stod i ett av hörnen och sockerskålen var tom. På en stång under taket hängde några renskinn, en fäll samt några filtar. Där uppe kom inte mössen åt att tugga sönder kläderna. Framme vid väggen stod en utdragssäng. Den hade varit målad i en blå färg men nu var den flagnad. Den hade fint snickrat bakstycke.
Framför fönstret mot söder stod ett stort stabilt bord med en kraftig bordslåda. Bordet var målat i samma blå färg som sängen. Vid östra väggen mot hörnet stod en ganska liten säng. Den hade normal bredd men var kort. Det var ”Lill Månkes” säng. På östra väggen fanns också ett stort fönster med breda fönsterbågar.
På en vägg i huset satt en mycket vacker renhornkrona. Den var tagen tidigt på våren medan basthuden täckte hela hornkronan. I hornkronan hade Lill Månke sitt gevär. Där den öppna spisen stod fanns tidigare en Husqvarna kokspis i järn. Nu var det endast en snödriva där. Vedlåren var inte tom men behövde fyllas på.
Albert Lindgren tog befälet och skickade ut oss alla att utföra olika sysslor. Vatten hämtades i bäcken och ved ifrån vedboden. Eld gjordes upp i den öppna spisen och det rök in så ett fönster måste öppnas. När allt var ordnat och elden brann kokade vi kaffe. Sedan satt vi där och hade det ganska gott. Alla satt och pratade och skämtade. Gamle kronojägaren såg ut att trivas. Olle sade inte mycket utan åt mest hela tiden. Jag satt och iakttog sällskapet och funderade.
Veden tog slut och vi var tvungna att hämta mer. Jag föreslog att vi skulle ta ur gärdsgården för den hade ramlat sönder och skulle nu vara utmärkt ved. Veden för natten fixades snabbt.
Lite senare hade vi ätit kvällsmat och kunde krypa till kojs. Jag använde ren skinnen i min säng och de andra hade sovsäckar med sig.
Albert hade med sig en bok som han läste högt ur. Det handlade om någon som suttit i ryskt fångläger. Vi låg och lyssnade i eldens sken. Kronojägaren blev upprörd flera gånger av den bryska behandlingen fångarna fått.
På morgonen var alla pigga och hade sovit gott trots kylan i huset. Uppgiften för dagen var att hitta och ringa in en björn.
Jag och Erik Johansson i Rissjön hade varit här uppe många gånger. Det var mer än en gång som jag hjälpt Erik att bära ner kött från både björn och älg. Han hade aldrig blivit påkommen men kallades tjuvjägare trots bristen på bevis. Om han hade blivit anställd istället för mig hade säkert en björn hittats. Jag skämdes för att jag hade låtit mig anställas för en sådan här jakt.

Skidföret var lite bättre denna dag och vi gav oss iväg österut. Jag kände väl till området och hade sett björnide där mer än en gång. Jag hade lätt att ta mig fram men det var värre för det andra. Värst var det för Karlsson för han var liten och rund. Olle fick ofta hjälpa honom. Han for ibland huvudstupa in i små hålor och han svor över den dåliga terrängen.
Vi upptäckte många björnklösta stammar. Tanken var att hitta en björn i ett ide och då skrämma upp honom. Björnen skulle sedan få krypa in i ett nytt ide och där skulle jaktsällskapet sedan lätt kunna skjuta den. Vi irrade omkring i den dåliga terrängen ända till kvällningen då vi återvände till Svansjöstugan. Hela jaktfärden kändes som ett misslyckande i mina ögon.
Långt senare fick jag en postanvisning på 137 kr ifrån länsstyrelsen i Västerbottens län. På avin stod det att det var lön för “kunglig björnjakt”. Tyvärr har jag tappat bort avin men känner ändå att jag har varit ”kunglig björnjägare”.
Visningar: 77