MIN SKOLGÅNG
Den sommar, 1922, då jag skulle börja skolan bodde jag hos min morbror Jonas Kristoffersson (”jyöne”) och hans hustru Margareta (”jijmie”) på storbacken.
De hade inga egna barn så jag bodde hos dem från 2-3 års ålder fram till skolstarten. Varför det blev såhär har jag aldrig fått reda på.

Skolan började den 1 juli och jag skulle gå i Oltoken eller Norra Fjällnäs, som den också hette, eftersom mina föräldrar tillhörde Vapstens sameby. Skolan var för Vapstens, Umbyns, Grans och Rans lappbyar. Sommarskola i kåtor uppe i fjällen var en ganska ny form av undervisning för lappbarn som tillkom år 1913.
Vi gick från Storbacken norrut över fjällen. Jag minns inte mycket av vandringen. Bara att jag en gång var mycket trött men piggnade till efter en stunds vila och mat vid en liten eld invid en bäck. Jag minns också fjällugglorna. Stora vita ugglor sittande på någon upphöjd sten eller klippa uppmärksamt beskådande oss.
Tillbaka i Atostugan hos mor och far
Vad jag däremot minns var framkomsten till Atostugan. Vandringen uppför fjällsluttningen mot Riksbäcken och hur vi gick över bron. Det var den högsta bro jag någonsin passerat och vattnet brusade och drog under den. Så rädd jag var! Jag höll hårt i ”Jijmiens” hand. Så kom vi då fram. Där fanns en stuga och en kåta. Troligtvis var stugan ännu utan spis eftersom vi bjöds på mat i kåtan. Måltiden avslutades med tjockmjölk. Den hade jag vispat upp med skeden, berätta min mamma sedan. Detta var mycket ofint och togs ur mig.

Mina föräldrar var som främlingar för mig eftersom jag bott hos morbror och moster på Storbacken så länge. Jag hade glömt bort min bror Jonas, 5 år gammal. Han var en härlig gosse. Vid ett senare tillfälle hade han bland annat klippt sönder en jacka och sytt en ryggsäck av den. Det fanns en handdriven symaskin på övervåningen i stugan. Det är en stod på ett bord där och på den hade han sytt sin säck. Säcken hade han gjort så bra att ingen missunnade honom jackan han klippt sönder utan i stället rönte han en stor beundran för sin skicklighet.
Till Tärnaby
Efter några dagar i Atostugan befinner jag mig på kyrkplatsen i Tärnaby och sammanförs med husmor, Ester Persson från Boksjön; fröken Rut Lindblad från Åsele; skolinspektören Erik Bergström från Stockholm och en del småpojkar som blev mina klasskamrater. Vem som följde mig från Atostugan till Tärnaby minns jag inte.
Fröken var ung, pigg och vacker. Husmor var rund och moderlig. Inspektören var lång. Den längste man jag någonsin sett.
Till Oltoken
I sällskap med fröken och husmor vandrade barnflocken till Oltoken och kom så småningom fram till platsen med skolan. Det var en platå en bit ovanför byn. Bredvid rann en bäck och bakom den fanns en myr. Här fanns en torvkåta, hushållskåtan kallad, en bod på fyra ben och två tältkåtor. Den större vita tältkåtan var skolkåtan och den mindre var frökens kåta. Vid bäcken fanns en ställning för diskbalja och en del husgeråd. Det var några lådor ställda på kant, med bräder över, under ett par björkar. En bit upp på björkstammarna fanns en bräda med krokar uppspikad. Där skulle vi hänga handdukar, disktrasa och dylikt.
Nattbestyr
Vid bäcken fanns stället där vi tvättade oss varje kväll. Där fanns en bänk av brädor placerade på några stenar och en likadan bräda som vid diskstället uppspikade mellan två björkar och försedda med krokar. Det fanns också en liten hylla. På krokarna hängde våra handdukar och ovanför på hyllan hade vi varsin vit emaljerad mugg med blå kant och i den fanns en tandborste. Där fanns också en burk med koksalt som vi använde i stället för tandkräm.
Vi tog vatten från bäcken i handfatet och tvättade oss vid bänken och sedan lade vi salt i muggen med vatten från bäcken förstås och borstade tänderna. Här gjorde det inget att vi spillde och inte behövde det städas efter oss heller.

Innan vi gick till bäcken och tvättade oss tog vi av oss våra kläder och det gjorde vi under stolpboden med torvtak. Där fanns några stenar som vi bredde vårt skohö över och någon stubbe som vi satt på. Det fanns en stock som vi placerade våra kläder på. När det var regnigt väder hade skohöt svårt att torka över natten. Det kändes lite otäckt när man drog på sig det fuktiga skohöet men eljest var det bra.
När vi tagit av oss och tvättat oss var det dags att sova. Vi hade inga nattdräkter utan sov i underkläderna. Vi hade våra sängplatser i hushållskåtan på var sin sida om eldstaden (”aernien”).
Vi var sju elever fördelade på klasserna 1, 2 och 3. Det var sex pojkar och jag som ensam flicka. Pojkarna låg tre stycken i varje bädd på höger sida. De hade varsin kudde med blåvitt, rutigt, örngott samt renskinn att ligga på och grå filtar att ha över sig. Några lakan användes inte. Jag låg på vänster sida bakom husmor. Golvet i kåtan var risat så vi låg mjukt och luften var frisk hela tiden. När vi låg i kåtan och tittade upp genom rökhålet såg vi den fria himlen med fåglar som flög förbi ibland. Regnade det blev det blött i kåtan på något ställe beroende på varifrån vinden blåste och regnet kom.
Innan vi somnade satt vi i bäddarna med knäppta händer och läste aftonbön åtföljt av god natt, sov gott och vakna frisk och kry!
Ibland händer det att husmor tog sin sittra och sjöng sorgliga visor för oss. En sång var ”Så bister kall sveper nordanvinden” och en annan var ”Lilla svarta Sara” och då grät åtminstone jag.
Hur och vad åt vi?
Jag kommer ihåg min första måltid på skolan. Den framdukades ute på ett renskinn lagt på marken vid sidan om hushållskåtan. Håret låg nedåt och på skinnen låg en linneduk. Det var en räcka handdukar med röda rutor för på den tiden köptes handdukar i längder som man själv delade och fållade. Vi hade porslinstallrikar med vackra blomrankor och stora bordsknivar och gafflar av stål. Besticken var inte gjorda av rostfritt stål så ibland fick vi i uppgift att skura dessa knivar och gafflar blanka mot en sandsten. Ett mycket tålamodsprövande och ganska tungt jobb tyckte jag. Man hade en vadmals bit till hjälp också.
Vi fick gravad fisk i bitar där ben och skinn satt kvar. Till det fick vi mandelpotatis, med skal förstås, knäckebröd i runda kakor, smör och tjockmjölk (långfil) till efterrätt. Innan vi började måltiden stod vi på knä runt bordet. ”Jijmie” (moster) hade sagt att vad som än stod på bordet eller vad som än hände började man inte äta innan man läst bordsbön, så jag knäppte mina händer och läs det högt: ” i Jesu namn till bords vi gå, välsigna Gud den mat vi få”.
Allas blickar riktades mot mig. Jag kände mig lite uttittad förstås. Gissa om jag blev snopen när alla med fröken i spetsen unisont läste: ”Gode Gud välsigna maten. Amen!” Således lästes bordsbön även här. Efter bönen fick vi sätta oss med korslagda ben och börja äta. Jag tror inte jag åt värst mycket, för det var svårt att bena och skinna fisken med de stora redskapen. ”Gravfisk” var inte min livrätt precis.
Efter måltiden skulle vi diska, två och två i tur och ordning. Axel och jag skulle börja och det sattes fram en kopparkittel med varmt vatten på diskbänken. Såpa fanns i en burk. Axel kavlade upp sina skjortärmar och förklarade: ”Du få törk, jag ska disk”. Så satte han igång så vattnet skvätte.
Solen sken och det var blå himmel, det var den 1 juli. Jag minns hur fjärilar fladdrade i solen och hur fåglar kvittrade när vi gick i säng.
Första skoldagen
Fröken ringde i en klocka och vi ställde upp oss i rad utanför kåtan. En armlängs avstånd mellan oss och rakt led. Därefter marscherade vi in. Vi ställde oss på knä bredvid varandra i en halvcirkel på höger sida om ”aernien” (eldstaden) medan fröken tog plats på ett renskinn med en kudde på vänstra sidan.
Mitt emot dörren längst in i kåtan stod en låg vit bokhylla med diverse böcker. På bokhyllan stod en skål med förgätmigej. Mycket vackert tyckte jag. Det fanns också en ställning med en liten svart tavla till vänstern om bokhyllan och i en annan fanns en ställning med en bild av ”hand och öga”.
Ett räknehjälpmedel bestående av röda och gröna kvadratiska brickor som kunde placeras i en ram fanns också. Vi fick sedan varsin sådan i mindre format. (Palinbrickor används än i dag, 2024, i skolan) På ”aernien” brann en liten eld och kåtan var ny risad så det doftade grönt och sommar.

Så står vi där på knä. Fröken hälsar god morgon och vi besvarar hennes hälsning. Vi sjunger ”Din klara sol går åter upp” och vi läser unisont ”Fader vår”. Jag kunde ju varken sjunga eller läsa första dagen men jag lärde mig snart.
Därefter satte vi oss med korslagda ben. Var och en fick en griffeltavla med en griffel fastbunden i ett snöre samt en blyertspenna och radergummi också fastbundna. Vi fick också en linoleumplatta som var ungefär 30 * 40 cm. Plattan la vi över knäna för att få ett jämnt underlag när vi skrev. Pennan, gummit och griffel måste vara fastbundna för att vi inte skulle tappa dem för då hade de försvunnit i riset och varit svåra att hitta.
Vi fick också varsin tygpåse. I den fanns Nomadskolans första läsebok samt ett block med linjerat papper. På blockets förstasida hade fröken skrivit siffrorna 0 – 9 i vänstra kanten. Nu skulle jag skriva likadana, hela sidan full. Åh, vad jag plitade. Jag gjorde verkligen mitt bästa, men ack, fröken rev bort hela bladet och jag fick göra om. Det kändes hårt.

Då gick det bättre att läsa för det hade jag lärt mig hos morbror och moster på Storbacken. Där var väggarna tapetserade med tidningar. Det var Västerbottens Kuriren, Brokiga blad med flera.
Jag minns att jag läste ordet ”kungörelse”. Kunde inte begripa vad det betydde. Kung var ju en kung såklart, men ”örelse” vad betyder det?

50 öre
Bland mina kamrater i skolan fanns en gosse som hette Gunnar Andersson. Honom var det synd om. Hur han än ljudade och stavade kunde han inte få ihop det enklaste ord. Han snorade och stakade och torkade sin näsa med solkiga händer. Han stönade och vred sig. Jag ville hjälpa honom. Tog honom avsides ibland till någon glänta eller på någon sten och läste med honom.
Så kom hans mamma på besök och troligtvis hade han berättat för henne om våra mödosamma läsövningar för innan hon for tillbaka stack hon åt mig en femtioöring. ”För att ha hjälpt Gunnar, sa hon”. Det var mitt första lärararvode det brukar jag tänka.
Dorotea utbildade sig sedermera till lärare på seminariet i Lycksele och arbetade på flera nomadskolor, bl.a. i Håkafot. På 1950-talet hamnade hon av misstag i Skåne och där arbetade hon fram till pensionen då hon och maken, Kjell, bosatte sig i Vilhelmina.

Utomhus
Vi hade gott om studiematerial runt omkring oss. Blommorna, som i riklig mängd växter runt vår skolplats lärde vi oss namnen på. Vi tittade på fåglar och insekter. Ofta gjorde vi utfärder. Vi gick upp på Bångfjället alldeles intill och där var det roligt att springa omkring. Utför en slänt brukade vi rulla stora stenar. Då dånar det som åskan och det rök och luktade gott av svavel.
Vid trädgränsen samlar vi ved och tänd eld. Husmor kokade choklad i en kittel och vi åt smörgås med ost. En dag var det roliga springandet slut. Man hade satt upp små rösen som markerade stigen över Bångfjället och nu anmodades vi oss hålla oss strikt till den och inte springa hur som helst. Jag minns hur mina ben plötsligt blev tunga och hur tröttsamt det var att sedesamt nöta stigen. Det var nämligen det som var meningen, stigen skulle upp trampas och det skulle vi hjälpa till med.
En gång gick vi långt, tyckte jag, tills vi nådde Umeälven. Där restes ett tält och vi fick sova i det. Någon gång i ”vargtimmen” väcktes vi och manade sig ut. Vilken syn som mötte oss! Över älven fördes en rengjord simmande. I den rena, klara, morgonen hörde man ljudet av plaskande och forsande i vattnet och knäppandet av klövar samt en och annan grymtning. Annars var allt tyst. Vi var gripna.
Några av mina kamrater var från Boksjön och dit fick vi gå en vacker, solig, dag. Det var nog till Mittibäcken vi gick, tror jag. Till Gunnars hem. Där var det mycket vackert.
En dag skulle vi gå ner till byn, till Karl August Anderssons gårdstun. Vi skulle få se något. Det stod tre stora trälårar. I var och en fanns ett brunt pälsdjur men ”årlik” svans. Det var tre bävrar. Det skulle bäras över Bångfjället och släppas i Tärnasjön, där det förmodligen tidigare funnits bäver.

Lekar
Det fanns gott om renkronor och därtill ett par lasson. Vi lekte renskiljning. Jag fick, tillsammans med andra, springa runt och hålla en renkrona över huvudet medan någon pojke svängde lassot. Ibland var man hund men aldrig renskötare, det var pojkarnas roll.
Vi byggde också små kåtor och kojor där vi låtsades bo. Någon gång fick vi ta mat med oss och äta i någon av de fina hyddor vi gjort. Det var extra roligt.
Pojkarna tyckte om att jaga möss. Ibland hittar de något råttbo med skära, nakna, ungar som de dödade. Det tyckte inte jag om. Pojkarna var dock rättvisa. För en gång då de hittat ett bo med 7 ungar erbjöds jag att få slå ihjäl den ena ungen. Det var ju en åt oss var. Då jag avböjde skrek alla: ”Får jag den då!” Jag minns inte hur det slutade.
Pampen i byn
Karl August Andersson var pampen i byn. Hans fru hette Lydia och var av den glada, moderliga, typen. Han var ”lapptillsyningsman” och ”skoltillsyningsman”. Det sistnämnda innebar att han skötte inköp och såg till att allt fungerade som det skulle i skolan, när det gällde det materiella.
Han hade ett stort hus med ladugård, bagarstuga, bodar och en liten stuga där hans gamla föräldrar bodde. Hans far hade varit predikant och såg ut som en liten profet med helskägg. Det hade det så mysigt i stugan. Allt var i omålat gammalt trä. Framför ett fönster stod ett bord som det satt vid mitt emot varandra och åt gröt en gång när jag var där. Det åt med träskedar ur en träskål. Efter måltiden slickar de avskeden och satte den i en träställning som hängde på väggen bredvid fönstret. De var båda så rara och jag tyckte om att sitta hos dem.
Höst
Mot hösten då kvällarna blev mörka kände sig fröken lite mörkrädd att ligga ensam i sin kåta, så då låg jag hos henne. Det var så mjukt och mysigt att ligga i hennes kåta.
Jag låg närmast kåtaväggen, ”matteren” kallas platsen. Vi låg i en ””rakkas”. Det var i ett litet sovtält omkring själva bädden. Det var praktiskt mot myggen och det kändes ombonat.
En kväll hade hon besök. Elden lyste och de pratade glatt och drack kaffe. Plötsligt frågade hon:
-”Sover du Thea?”
-”Ja, svarade jag.”
Då skrattade alla och jag fick en kaka.
Troligtvis blev det för besvärligt att ha oss i skolan boende i kåtor när höstregnen kom och kvällarna blev kolmörka, så vi flyttades ned till Karl August Anderssons gård. Vi barn och husmor fick husera i en bagarstuga med farstukammare. I den sistnämnda låg husmor. Vi barn låg i syskonbädd på golvet i rummet. I rummet lagades också maten.
Lektionerna hölls i ett rum på övervåningen i det stora huset och där bodde fröken. Hon kanske hade kanske någon liten kammare där.

Tältkåtan, som var skolkåta, flyttades och sattes upp i närheten av vår stuga. Där fick vi leka. Den var inte risad men en eldstad fanns. På kvällarna eldade vi i den. Elden sken så fint genom tältduken när man stod utanför. Vi brukade låta änden av en käpp glöda och när vi svängde den fort blev det eldfigurer. Man kunde också ta en liten pinne med glöd i änden och sätta den i munnen. Då blev man spöke!
Det var troligen lämmelår en höst för jag minns hur pojkarna fångade lämlar och hade som husdjur i lådor.
Vårterminen
Jag tycks minnas att terminen slutade den 5 oktober, men är inte säker. Då fick vi fara hem och i början av januari började vårterminen. Den gick jag i Husbondliden, Lycksele socken. Ja, egentligen gick vi i Karlsgården som ligger några kilometer utanför samhället.
Man hade hyrt ett helt hus av en som hette Danielsson. Han var ungkarl och predikant. Vi disponerade hela huset, så när som på en farstukammare där han själv bodde. På nedervåningen fanns, förutom världens kammare, tre rum. Det fanns ett stort kök där husmor lagade mat och där hon hade sin säng i ett hörn. Där fanns ett stort bord och stolar. Där åt vi.
Från köket ledde en dörr till en kammare. Det var vardagsrum och sovrum. På kvällarna breddes höstoppade madrasser ut på golvet. Flickorna låg på ena sidan av rummet och pojkarna på den andra.
Det tredje rummet var skolsalen. Dit ledde en dörr från farstun. Där fanns riktiga skolbänkar, kateder, kartställ och en bokhylla. Jag minns inte hur många elever vi var, men vi var i olika åldrar. De som gick i klass 6 tyckte jag såg fullvuxna ut. Själv gick jag i klass ett. På övervåningen fanns ett enda rum och där bodde fröken.
Ovanstående berättelse är hämtat från Doroteas anteckningar som jag hittat och försökt återberätta.
Dan Fjällström februari 2024
Visningar: 125