Klas Engebrand, f. 1918, Borkan

Jag var och arbeta som dräng hos en Tomas Lambert Klementsson i Storbacken då han kom och sa: Hör du Klas, ta lill svarthästen och far till Kroken. Du kan följ med en Johannes i Fättjarn å en Per Olov där på Svalgonäs.
Så lasta vi körskrindan med de bytesvaror som skulle med. Däri lastades följande: smör, ost, getost och torkad mesost, några harar, hermelinskinn och ganska många renstekar (lår) och renbogar. Sedan var det nog drygt 300 ripor och ”nalta grå fågel”. Nästa morgon selades Svarten på och färden påbörjades.
Det var i mitten av Mars så det var fint skarföre som bar hästen utan trugor. Det gick fort genom björkskogen och sedan västerut efter sjön upp till en Johannes i Fättjarn. Där var redan en Pär Olov. Kristina hade kokat kaffe som vi drack och sedan såg vi överhästarna en sista gång. Kände på lasten så den satt fast ordentligt, man drog åt remmen ”utå hålen”, därefter bar det iväg.
Du vet, vi hade ”pinglen på hästa” och det lät så vackert när vi for fram genom björkskogen, det var soligt och fint om dagen. ”Ripen skratte” och flög omkring i björkbackarna där vi for fram. Det gick otroligt lätt för hästarna att dra. Vi tog rakt upp efter myrdragen väster om Gielas mot Gottern till. Det var fram på dagen då vi kom till Vardofjäll och där fick hästarna hö och vatten samt vila ut lite och vi fick oss kaffe och lite till livs.
En Johannes hade en rökt rensida med sej som vi karvade ur och åt. Mor Anna hade sänt med lappkaka och ”hemsmör” å den fetosten som var så himmelskt go. Vi karva ur den i kaffet och de blev store flottstjärnor som flöt ovanpå kaffet.
Det var så pass ”luft kallt” så vi överenskom att låta hästarna fortsätta utan trugor för skaren borde hålla till Åtnikstugan där vi skulle övernatta, och det gick bara bra. Skaren höll och före kvällsmörkret var vi framme i Åtniken. Där var det att skotta snö från stalldörren så att vi tog oss in med hästarna och kunde sela av och ge dem hö och vatten. Därefter var det dags att tänka på sej själv .Göra upp eld i spisen så att det blev plusgrader inomhus, ta in ”långullfällen” så att den fick värmas upp, hugga ved så att det fanns för natten samt ”torrved” för dom som kom till stugan nästa gång. En Pär Olov gick till kallkälla för att hämta vatten, de finns en klar och fin kall källa söder om stugan. När han kom in sa han, gå ut så ska ni få hör på vargmusik.
Jag och en Johannes gick ut och lyssna å du vet de var så när ”tåren ha velle komme fram deri öga”. De var flera vargar som yle i kapp söder om stugen mot Bovlon till, det kändes som kusligt minns jag.
Vi laga oss mat om kvällen mins jag, de var nog lite kall pären jag stekte upp till samman med kokt ren kött som dom hade skickat med som färdkost. Sedan, när vi ätit, var det bara att gå ut och kvällspiss men då hade vargarna tystnat och sedan in å lägga mera ved på elden och kryp ner under fällen och försöka sova. Men du vet, de var som kallt tyckte jag, sa Klas Engebrand å skrattade gott och hjärtligt, samt torkade bort snusen som envetet rann i strida strömmar efter hakan och bildade sifferkombinationen 11111.
Jag fortsatte att fråga och Klas berättade med inlevelse både med röstresurser och med armrörelser. Du förstå på morgonen när vi vaknade och skulle koka kaffe så hade vattenhinken stått på golvet vid ”döra” å då hade det frusit is på vattnet under natten, inte var det någon ”värmebölje” precis. Men vi koke oss kaffe och åt lite och sen var det att se till hästarna, se över selarna och börja sela på. De är inte så långt från Åtniken och till Kroken, c:a två mil så den biten gick fort.
Vi kom först till Fjällstugan. De var familjen Iversen som förestod den sista utposten mot Sverige. Axel Iversen var anställd åt Norskastaten som tillsynsman. Han var även tullare, men jag vet då inte någon som vart ertappad med något olagligt.
Ibland hade dom tagit hem varor till fjällstugen så man slapp fara ner till Kroken, och de var ju bra för man spara en mil tack vare det. Vi körde då i alla fall ner till Kroken där vi gjorde affärer med en Anders Estenssen. De fanns stall och husrum i Kroken så att vi sov över där så hästarna fick vila ut riktigt. På morgonen snöa det ordentligt men vi lasta skrindorna med varorna som vi bytt till oss, de var mjöl, socker, salt, kaffe, te, och några liar, fotogen, spik, tio hel liters flaskor konjak, de mins jag som i går. Ja det var säkert mer, men de som jag räkna opp nu var väl de viktigast. Sen band vi trugorna på hästarna spände för och började återresan.
Första dagsetappen gick till fjällstugen där vi låg över för de hade snöa så mycket och det gick väldigt tungt uppefter ”lia” så ibland fick vi hjälp till att styr på, men fram kom vi.
Dagen därpå körde vi till Åtniken. De hade nog vräkt ned en dryg halvmeter snö under de dygnen, fy hålen va de gick tungt för hästa. Innan vi var framme vid stugan så yrde de så man höll inte på att se vart körvägen gick. De gick fort att få någorlunda varmt i stugan, sedan var det att laga sej kvällsmat. Vi hade fått köp med oss lite mjölk när vi for från fjällstugen å så koka vi oss en god gröt minns jag utav ”Norskmjöle”. Efter de somna vi direkt, du förstå man bli ju så trött när man ha ätit god mat.
När vi vakna var det fint väder och vi hade selat på och ställt i ordning stugan innan de hade hunnit ljusna. De gick bra å kör men när vi kom strax innan Vardofjäll blev hästa orolig så vi förstod att dom fått vind av varg. Och mycket riktigt, vargarna hade kommit söderifrån Lasterfjället och gått över körvägen och norröver upp mot Vardofjället. De var på morrons natten dom hade gått för spåra hade inte hunnit frys. Men vi fortsatte till Vardofjäll och var in till en Nils Bengtsson och där blev vi bjudna på kaffe. Vi berättade om varg spåren å då sa en ”Benges Nilsson” som han ofta kallades för att de var på tok för mycket djur runt Vardofjäll. Men han hade tillit till vargjägare Enocsson som höll till vid Ransardalen och Remdalen. Denne skulle säkert göra proceduren kort med, ”värj nättjena” om han hinn opp dem som han uttryckte det.
Vi drack ur kaffet, tacka för oss, sen körd vi i ett kör till Gielas, där fick ”hästa vil” och vi förstärkt oss lite. Sen bare iväg efter Fättjarn. Vi skildes därpå sjön. En Pär Olov for rakt över berget till Svalgonäs. Jag å Lill Svarten for österut till Storbacken. De va så fint månsken. Man såg ”skuggen tå björken” de var ljust som på dagen när man såg norrut mot Valfjälle. När jag kom mitt för Nygård måste jag stanna av och njut av den majestätiska vy som där bredde ut sej med det ståtliga fjället Daune i söder, och det mäktiga Borkafjället i sydost. Detta månljus och trolska sken blev något som etsade sej fast på näthinnan för mej. Ljudet från hästpinglan tillsammans med kölden som bet i kinderna och snön som knarrade under medarna, fick mig att känna en enorm vördnad för den mäktiga tavla som Gud fader målade upp och förevisade för mig, fattiga arma människa, sade Klas med darr på rösten.
Man känner tydligt inlevelsen i det Klas berättar om denna vackra men kalla kväll.
Så fortsatte Klas. Sen jag stått och sett hur mäktigt vackert allt var så smacka jag på hästen och fortsatte. När jag kom hem var en Tomas ute och vänte för han trodde att de hade hänt någe allvarligt när häst pingla tystna väst i björkbacken. Men då berätta ja för han va vackert jag hade sett å då sa en Tomas, du ha blicken Klas för naturen och de ska du vara stolt över.
Sen lasta vi av lasset och ställde in Svarten i lagårn. Gav han hö å vatten torka av en rim samt klappa om en innan jag stängt lagårsdörren. Sen gick jag in och där hade mor Anna ställt fram maten å de var varmt å skönt. ”Den natta somna jag ovagge”, avslutade Klas sin berättelse.
Under tiden han pratat hade högen med snuspapper växt på bordet. Ute stod den skira midsommargrönskan som intensivast. Jag frågade Klas om det gick bra att han kunde följa med ut så att jag fick fotografera honom och det gick det. Jag bad honom ställa sej bredvid en björk och jag tog några foton av denne reslige fjällens son som hade haft tålamod att besvara mina nyfikna frågor och som givit mej denna intressanta berättelse.
Innan jag åkte fråga Klas. Tänk du fara åt Fatmomakke å fira midsommar?
Nej ja blir nog hemma, sa jag. Du har berätta så hänförande så jag orkar nog inte. Bara av att ha hört dig berätta känns det som om jag har fått träningsvärk utav att ha styrt på skrindan mellan fjällstugan och Åtniken, å förresten har jag just nu börjat få igen känseln i fötterna, sedan den intensiva kölden som brukade förekomma efter Fättjarn, som du berättade om. Vilket fick Klas att ta några hambosteg och uppbringa ett sju helsikes hjärtligt skratt, innan jag satte mej i bilen vinkade vi intensivt till varandra och jag hörde Klas ropa.
”DU VET JU VARS JA BO!”
På väg hem kände jag vilken rikedom det var att få umgås med dessa människor som byggt upp kroppen med tungt och slitsamt arbete. Och slitit ut densamma med ”myrfor hässjning”, timmerhuggning med svans samt ätit kallgröten och druckit kärnmjölka till söndags vard.
Dessa människor är mina vänner.
Okänd skribent
(Kan vara Bo Lundmark)
Visningar: 119