Robert Paulsson studerade på Bibliotekshögskolan i Borås och intervjuade Dorotea som en del av sitt examensarbete. Intervjun finns inspelad på skolans domän.
Thea Fjällström, Svedala, född 1915 på gården Fättjaur i södra lapplandsfjällen, intervjuad av Robert Paulsson i jan. 1981.
– Jag heter Dorothea, Kristina Född Klementsson, numera Fjällström och kallas Thea, en förkortning av Dorothea. Jag är född den 6 juli 1915. Mina föräldrar var renskötare, dvs min pappa var renskötare medan min mamma var hemma och skötte barn och hushåll. Hon hjälpte väl till ibland i renskogen men för det mesta blev det hemarbete och hemslöjd.
Jag föddes på en fjällgård som heter Fättjaur. Efter födelsen flyttade mina föräldrar upp till ett sommarviste (Silisen) och där bodde vi i kåta på sommaren. Jag har hört berättas att en äldre moster skötte om mig när jag var liten. Hon brukade bada mig i en stor kopparkittel. Och när hösten kom, skulle vi flytta därifrån, och hon berättade mycket romantiskt om den här flyttningen. Hur man på kvällen rastade under bar himmel och hur hon pysslade med mig där och sjöng en vaggsång:
Du lilla Flicka, var i livet ska du hamna?
Somna nu så gott under stjärnorna.
Jag var äldst av sex syskon. Ett och att halvt år efter mig kom min bror Jonas och sju år efter kom en bror som heter Anders. Sedan kom i rask följd två systrar och en liten bror.
Nät jag var två år gammal fick jag komna till den här mostern, som hade vyssjat mig i kåtan. Hon var gift med en äldre bror till min mor och de var barnlösa men ville gärna ha ett barn. Då fick de låna mig. Så jag växte upp på en gård, som heter Storbacken, tills jag började skolan. Det var väl där min företa läskontakt skedde. Det var så att väggarna i den här stugan var tapetserade med dagstidningar, det var Västerbottens kuriren. Hur det gick till vet jag inte, men så mycket vet jag, att jag lärde mig läsa från väggarna.
– Du minns inte om det var någon som hjälpte dig att läsa från väggarna?
– Jag har inget minne av ett någon berättade något för mig angående bokstäver och sådant, men troligtvis har det skett på det sättet. Jag har väl frågat, vad är det och vad är det.
– Byggde dina föräldrar det första huset där, så att det var de som hade tapetserat?
– Nej, det var den här morbrodern och hans fru. De var “lantbrukare” nämligen och bodde här stadigvarande. De hade kor, en häst, getter och får. Så hade de pigor och drängar, och så var det jag.
Ja, det här med läsning… De hade Västerbottens kuriren på väggarna och så hade de Brokiga blad på somliga väggar. Och Brokiga blad tyckte jag särskilt mycket om, för det fanns lite bildar till.
– Vad var det för slags tidning?
– Troligtvis var det en bilaga till någon tidning, men jag kommer inte ihåg vilken. Jag minne särskilt ett ord som hette kung-örelse, som jag inte kunde begripa vad det var. Det hade säkert något att göra ned kung, men ’örelse’ var det ingen som förklarade för mig.
Så småningom fick jag min första bok. Det var så att moster och morbror hade varit på marknad till Åsele. När de kom tillbaka hade de en ABC-bok med sig.
– Hur gammal var du då?
– Jag skulle väl tro att jag kanske var fyra – fem år. Jag vet inte riktigt. Vad jag minns av den boken det var tuppen på baksidan, och jag hade en moster som kom dit och läste med mig, men jag har inget minne av vad vi läste i den där ABC-boken. Så värst intressant torde den väl inte ha varit. Men den värpte ibland. En gång fick jag fyra karameller… Det var polkagrisar. Och en gång fick jag en tjugofemöring, så troligtvis hade jag läst.
Ja, i det hemmet var det väl nästan den enda litteratur som fanns förutom bibeln. I ena rummet bodde min mormor och morfar, och de läste bibeln väldigt ofta. De brukade läsa för mig. Det var morfar som läste, mormor var blind. Morfar brukade läsa för henne och då fick jag höra på samtidigt.
– Minns du när din morfar var född?
– Jag kommer inte ihåg när morfar var född. Men han måste ha varit ganska mycket över hundra år, om han hade, levt. Jag kommer ihåg ett kort som morfar hade och den föreställde en ängel. Vad det stod på kortet kommer jag inte ihåg, jag minns bara ett det låg i bibeln.
När jag började skolan, då fick jag fara hem. Då gick vi över Storfjäll, det var väldigt långt, minns jag. Så kom vi till ett ställe som heter Atostugan uppe i Tärna.
– Det var i nomadskolan du skulle gå?
– Ja, jag skulle gå i nomadskola. Den här nomadskolan började den 1 juli. Det var en kåtaskola och det var ju en märklig upplevelse det också. Vi for på kyrkhelg till Tärna och där mötte inspektören, fröken, skolhemsföreståndarinnan och så sex pojkar. Vi tillsammans gick då en och en halv mil till det ställe där de här kåtorna fanns. Där började då skolgången i en tältkåta. Jag vet inte om det är så mycket att berätta, för det är ju en historia för sig…
– Då lärde du dig läsa samiska?
– Nej, undervisningen skedde på svenska. Vi läste inte heller någon samiska där inte. Men jag kunds ju läsa innan, så vad jag gjorde där var väl… tjae… Jo! jag minnes min första läsebok, den jag tyckte var alldeles enastående. Orden var så vackra där och jag minns hur jag lärda mig flera sidor utantill. Allra sist stod det:
Det snöar, snöar, snöar. Stora flingor falla natt och dag.
Den kan jag läsa upp än.
– Fanns det några böcker där förutom läseböcker och skolböcker?
-Jag har inget minne av att vi hade något annat än dessa läseböcker, men så läste vi ju dem ordentligt också,
Där gick vi i tre månader: juli, augusti och september. Sedan efter jul fick vi komma till ett ställe som heter Husbondliden, och där hade de något som hette Folkskolans läsebok, som jag älskade. Där kunde men läsa en del sägner och berättelser, jag tyckte de var mycket intressantare. Så småningom fick man en geografibok och en historiebok, och det var ju höjden av lycka.
Den där skolan var i en by som heter Husbondliden, inom Lycksele socken, men flyttades sedan till Stensele, till en by som heter Skarvsjöby. Det var där första kontakten med ett bibliotek gjordes.
Förutom de läroböcker vi hade, tyckte väl vår lärare att vi skulle ha något annat, så hon satte in en annons i några stockholmstidningar. Följden blev att vi fick hela lådor med böcker. Så där kommer jag ihåg att det blev ett läsande utan all like. Då var jag väl nio år gammal, skulle jag tro. Jag minnes särskilt Alice i underlandet och jag minns de här böckerna om… ja, ved hette hon nu? Ketty, Kitty eller något sådant. Och pojkarna läste väl indianböcker, men det var inte jag så värst intresserad av. Men alla de här flickböckerna gick åt.
Ja, sedan när det blev slut på terminerna, så fick jag ju åka hem till mina föräldrar. Det var ju en ny upplevelse att lära känna dem. De läste Västerbottenskuriren från pärm till pärm när den kom på dagarna. Dessutom hade min mor Husmodern som hon ingående läste, och sedan läste vi bibeln. Men jag minns inte att vi hade några specielle andra böcker inte. En och annan hittade väl dit, men nu var det ju som du sa synd ett läsa romaner. Så att det förekom väl inte så mycket. Jo, jag minns en tidskrift som hette Konsumentbladet, det var föregångaren till Vi. Den var mycket intressant. Där fanns en romanföljetong. Vilken minns jag inte, men jag brukade plocka åt mig det där bladet så fort den kom och läsa så där. När jag var tonåring så hittade jag uppe på vinden i Storbacken en bok som hette Två fångar. Det var en roman.
– Hur hade den hamnat där?
– Det var någon utav drängarna som hade haft den med sig och gömt den i sågspånen. Jag förstod ju att det här var en bok som man absolut inte fick läsa. Men jag brukade smyga mig upp, så jag läste den här. Den var mycket, mycket spännande.
Sedan hade jag en moster som kom med en av Karlfeldts dikter. Jag minns inte vilken. Den läste jag också från pärm till pärm. Det var så vackra ordvändningar i den, tyckte jag.
Vi bodde i Tärna tills jag var ungefär femton år gammal. Då flyttade vi till det här stället där jag hade vuxit upp, och som heter Storbacken. Där blev man ju ganska isolerad. Något bibliotek i närheten fanns inte, utan man var hänvisad till de tidskrifter som kom. Det var i allmänhet Stridsropet, Frälsningsarméns och så var det Evangeli Härold, förutom dagstidningar och Husmodern förstås.
Men en och annan bok minns jag väl till. Jag minns särskilt att jag fick låna en bok som hette De fyra temperamenten, som fascinerade mig mycket.
– Minns du vem som har skrivit den?
– Jag minns inte vem. Nå den tiden var man väl inte så intresserad av vem som hade skrivit, utan det var mest boktitlarna. Ja, och sedan så läste jag Runa väldigt mycket, för det var lovlig litteratur… och så dessutom bibeln.
Så småningom kom jag till Folkhögskola och där fanns ju ett bibliotek ett tillgå.
– Var fanns den Folkhögskolan?
– Jag gick i Nyåker, i trakten av Umeå. Så har jag gått i Mora Folkhögskola, och där fanns böcker, vilken sort man än ville ha. Men sedan märkte man ett typen av böcker varierade med åren. Från att ha varit Rune, sen blev det Sigge Stark och det blev Leonard Strömberg, minns jag, och Sven Edvin Salje. Det var Ju böcker som var på modet då. Sedan kom Bernhard Nordh, med sina vildmarksskildringar. Så småningom lärda man ju känna de här utländska författarna också, ryska och Shakespeare och vilka det nu var.
– När man kom till seminariet så hade man inte så mycket tid att läsa skönlitteratur. För det var ju ingen sinekur att gå där, men hann knappt mer än vad man skulle.
– Var det seminariet för att bli lågstadielärare?
– Det här seminariet var treårigt, i Lycksele, och inriktade sig på mindre folkskolor. Så vi hade från första till sjätte klass där, i övningsskolan. Nio timmar om dagen, och så läxor på kvällarna, så man kan nog förstå att man inte hann med så mycket skönlitteratur. Utan då gick det bättre sedan man hade avslutat det här seminariet och börjat som lärarinna själv.
Då kom jag till en by som heter Håkafot. Det var min allra första plats, som jag hade i fyra år, en nomadskola inhyst i ett ganska litet hus. Barnen bodde på internat. Men man hade ju kontakt med människorna i byn och där fanns faktiskt ett litet bibliotek.
– Var ligger den orten?
– Den ligger i Frostviken församling, två mil söder om Gäddede i Jämtland. Där hade IOGT ett bibliotek, logen Karlberget, som tillhandahöll böcker… och där fick ju alla låna.
– Kostade det något att låna?
– Jag tror inte det kostade något, och glömde man, fick man väl böta någon tjugofemöring. Det har jag inte så stort minne av.
– Minns du om det var någon speciell typ av litteratur, som fanns där?
– Det var först och främst arbetarlitteratur, men sedan fanns det nog nästan allt vad man ville ha, tycks jag minnas. I skolan så fanns det faktiskt ett litet bibliotek, lite skönlitterära verk. Det var, ja, vad ska vi säga… de här vanliga indianböckerna, Münchhausen, Gullivers resor, de här flickböckerna…
– Var det som skolan köpte?
– Hur skolan hade fått de där böckerna, vet jag ingenting om. Men de fanns där iallafall. Det var eleverna som läste dem, själv lånade jag i IOGT-biblioteket.
– Vem var bibliotekarie på IOGT-biblioteket?
– Det var en av medlemmarna.
– Hur ofta var det öppet?
– Dit gick man när man tyckte. Det var inget särskilt öppethållande, utan när men ville ha en bok så gick man dit.
– Och då fanns bibliotekarien där?
– Ja, och fanns inte han där så fanns hans systrar där, eller hans mor och far. Så det var bara att gå och hämta en bok.
– Vad var det för slags lokal?
– De hade ett skåp, som tillhandahölls av logen. Det skåpet stod i ett rum som kallades för salen, och inte användes särskilt ofta.
– Var det i någon offentlig byggnad?
– Nej, det var deras byggnad. De här byggnaderna var ju egentligen ganska väl tilltagna och bestod av ett stort kök, som på samma gång var allrum, en kammare i anslutning till farstun och så ett stort rum som kallades salen. I allmänhet var det oeldat där på vintern. Och där stod finmöblerna och bokskåpet.
– Hade man föreläsningar också?
– Inte där i byn inte, utan då fick man åka till Gäddede. Det var två mil och dit for man ofta. Då den tiden åkte man skidor en kväll när man ville gå på föreläsning. Ville man gå på bio så åkte man också två mil, och cyklade om det var cykelföre.
Jag minns särskilt en kväll, det var så väldigt kallt när vi skulle hem. Det hade blivit trettio grader och vi måste hem. Vi stoppade skohö runt mössorna och halsen, för värme, och vi blev som snögubbar innan vi kom hem.
– Minns du något speciellt föredrag ifrån Gäddede?
– Nej, inte något särskilt. Men där fanns doktor Hummel, han var Sven Hedins livmedikus. Han var vår speciella vän och brukade bjuda hem oss ibland. Då berättade han väldigt mycket från sina resor, och visade en del saker som han hade. Och vi brukade träffa prästen där, som berättade en hel del för oss.
Någonting som jag speciellt minns, är att vi var på en sådan här seans… ja, det kan man väl kalla det? Det var en som hypnotiserade folk, och det var väldigt spännande. Någonting som man inte upplever ofta.
– Minns du vem som lånade böcker på IOGT-biblioteket?
– Först och främst var det ju vi som bodde i byn, men i timmerkojorna runt om i skogarna så bodde det många gästarbetare, som man säger idag. Inte för att de var från utlandet, utan sådana som kom långväga ifrån och inte kunde fara hem på kvällarna. De fick ju bo i de här timmerkojorna under en ganska lång tid. Då brukade de komma skidande från skogskojorna och låna böcker, och bära de böckerna i ryggsäcken. Så låg de och läste på kvällarna, i skenet av ett stearinljus.
– Hur länge fick man behålla böckerna som man lånade?
– Jag tror inte det var så noga med det. Huvudsaken var väl att man fick böckerna tillbaka, och att det var rotation på dem.
– Brukade man få böckerna tillbaka?
-Ja, i allmänhet. Jag tror inte någon behöll dem. Det skulle vara något misstag i så fall, men inte som jag kommer ihåg.
Men en sak som jag inte har nämnt när det gäller min barndom, det är den betydelse som de här julböckerna hade, för det kommer jag ihåg från mitt allra första skolår till och med, att man fick en bok som hette Sagoprinsessan och sagoprinsen, och den här boken Bland tomtar och troll. Och den har jag en speciell kärlek till. Så att varje år brukar jag köpa just den, Bland tomtar och troll, för den minner mig om mina första bokkontakter och sagorna där.
– Hur fick du tag i den i början?
– Varifrån den kom vet jag inte riktigt. Jo, Förresten, jag skulle väl förmoda att till ödebygdskolorna skickades det paket söderifrån. Kanske missionssällskapen gjorda det, eller om det var några andra människor, det vet jag faktiskt inte.
Men det kom små paket, och då brukade det finnas tvålar och så här små böckerna: en tvål, en kam, en liten spegel kunde man få. I allmänhet så fick man inte fara hem till jul utan man fick stanna i skolan, och då tyckte de väl att vi skulle ha något trevligt. Så det blev en liten julfest med julklappar, och julklapparna bestod just av de här små böckerna. Men något minne av några serier har jag inte ifrån min barndom. Usch jag ser dessa högar med serieböcker nu, och tänker: vad bäddat det är för barnen nuförtiden, och så magert det var för oss, riktigt torftigt ibland tyckte jag, när man tänker så här i efterhand.
– Ja, när man tog tillfället i akt att läsa på väggarna, som var tapetserade med tidningar. Och sedan hamnade du längre söderut i Sverige, efter en del turer.
– Ja, efter sju år däruppe så hamnade jag i Svedala, och här har jag ju arbetat den mesta tiden av mitt liv. Då kom jag ut till en byskola som heter Sjödiken.
– Som nu är nerlagd.
– Ja, den är nerlagd nu, och där fanns ju faktiskt ett litet bibliotek också, där barnen kunde låna. Men det var inte många böcker som fanns.
– Fanns biblioteket redan när du kom?
– Det gjorde det kanske inte, för jag har inget minne av att jag lånade ut några böcker de första åren. Men så småningom så fick man några exemplar som barnen kunde låna. Det där utökades år för år, så att när vi flyttade ifrån Sjödiken så hade vi ju ett litet bibliotek.
-Minns du några titlar därifrån?
-Jodå, det minns jag. Jag minns Pelle Svanslös…
– Astrid Lindgren?
– Nja, hon kom lite senare. Och saga hade vi, Sagabiblioteket. Det var mycket rikt representerat. Och så småningom kom Lärartidningens små häften, du vet Ulla två trappor upp, och sådana där saker. För att år för år utökas, och när vi kom till Kyrkskolan, var vi ju granne med biblioteket, för det var väl sockenbiblioteket som var inhyst där, eller vad kallades det?
– Det tror jag att det var.
– Ja, och det var ju närmsta dörr.
– Gick ni dit och lånade med barnen?
– Barnen fick ju gå dit privat, på kvällarna, men inte under skoltid.
– Minns du några speciella böcker som barnen i skolan har tyckt om? Vilka har varit populärast bland barnen?
– Ja, det var ju faktiskt Pelle Svanslös ett tag, och när Astrid Lindgren kom var hennes böcker otroligt populära, och det är de ju fortfarande. Men jag märker ju att intresset är annorlunda nu än det var i början. Nu ska de ha spännande saker. De sista åren när de skulle låna böcker: – Ah, det är väl ingenting det där inte, utan det ska vara monster och våld. Och då gäller det att få dam på andra tankar, vilket inta är så lätt alla gånger.
– Att sticka till den böcker vid rätt tillfälle?
– Ja, i allmänhet så går det bra om man har börjat läsa en bok och de finner den spännande. Då brukar de be att få låna den, allra helst när men har läst färdigt en bok, brukar de be att få låna. Jag läste Robinson Crusoe för en andraklass och den tyckte de var spännande. En som de också tyckte om var Hellqvists, Marias lilla åsna.
Jag måste säga att jag är inte så värst ofta på biblioteket, en och annan gång är jag där. Men det beror på att jag har så många böcker hemma och att jag lånar av kollegor och sådär, om det är någon bok som de tycker är intressant. Alltid har man ju en bok på gång och det tror jag att nästan alla människor har. I och med att man har en bok på gång, så umgås man ju med de människor som är beskrivna där i boken och när den är färdigläst tycker jag alltid att jag skiljs ifrån goda vänner, som jag skulle vilja fortsätta att umgås med men tyvärr måste lämna. Mina allra senaste är av Singer. De är mycket intressanta, och då tycker jag nästan att jag är judinna.
– Är det annars några författare som du minns mer än andre, som du har läst speciellt gärna?
– Ja, jag tycker om Vicki Baum, och den här halvkinesiska författarinnan… vad heter hon nu?
Jag gillar mycket historiska böcker, och då får det vara nästan vilken författare som helst, till exempel Zetterholm. Så älskar jag reseskildringar och deckare. Jag fortsätter ju att läsa och läsningen har betydelse, det har den ju för varenda människa. Inte vet jag om man flyr ifrån verkligheten när man sitter där och läser och att man har ett behov att göra det.
– Det kan ju vara en annan verklighet än ens egen, som man kommer i kontakt med.
– Ja, och jag skulle ju kunna räkna upp massvis med författare, om jag bara kom ihåg, som jag gillar.
Jo, jag har ett minne ifrån Atostugan. Det var så att vi hade ett härbre med två våningar och längst upp på vinden stod en ganska stor kista. I den kistan låg Sörgården, Önnemo och Blomsterfesten i täppan av Elsa Beskow. Nu var det så att jag hade ju väldigt jobbigt med att passa mina småsyskon, så jag hade inte så mycket tid att roa mig själv. Men någon enstaka gång kunde jag smyga mig ut och då brukade jag smyga upp på den där vinden och ta fram Önnemo och Blomsterfesten i täppan och stå på knä vid kistan och läsa.
– Hur hade de böckerna hamnat uppe i kistan?
– Jag tror att min bror hade fått dem av någon snäll tant, och att min mamma hade lagt ner dem dit.
Så kommer jag ihåg en annan gång. Det var en höstkväll när det var väldigt mycket folk här uppe i Atostugan. Jag får väl först tala om att Atostugan bestod utav en kåta, en liten stuga och två härbren. Det ene härbret hade man specerivaror i, där stod säckar i långa banor med mjöl, ärter, kaffe, socker och sådant där. I det andra härbret var det mest kläder, och det var det som var i två våningar. Och nu var det så mycket folk, det hade varit renskiljning på sluttningen den här dagen. Alla människor skulle ligga över i Atostugan och för oss barn fanns inte plats annat än i det där härbret.
Det var trettio grader kallt ute men det betydde ju ingenting på den tiden, och vi hade gott om kläder, så det var ingen sak. Men nu var det så att varenda kväll brukade jag berätta sagor för mina syskon, och gjorde jag inte det så brukade jag läsa ur någon sagobok, troligtvis Bland tomtar och troll, eller vad det var för något. Nu hade vi ju inget ljus, så jag tog en zinkspann och så tog jag massvis med björknäver och eldade i spannen. Det flammade duktigt och i skenet av de här flammorna kunde jag läsa för dem, kvällssagan. Så småningom somnade vi och vaknade på morgonen. Jag tog mina småsyskon, gick in i stugan när folket vaknat och stigit upp, och de kunde inte begripa varför vi var svarta under näsan allihopa. Det här nävret hade brunnit och det hade varit en otrolig rökutveckling. Det tänkte jag inte på då, men det förstod jag sedan att när vi andades så fick vi in röken.
– Fanns dat någon postgång till Atostugan?
– Till Atostugan fanns ingen postgång, utan då fick man gå en halv mil för att hämta posten, och då fick man en bunt tidningar med sig. Jag kommer ihåg att det var Västerbottens kuriren vi prenumererade på och hur dessa tidningar lästes och hur allt det lästa kommenterades. Så jag kan tala om att de var mycket intresserade av världsutvecklingen, av vad som hände och skedde ute i världen, och inrikes också förresten.
– Var det dina föräldrar och morföräldrar?
– Det var mina föräldrar. Morföräldrarna bodde inte där utan i Storbacken. Det här var uppe i Tärna och Storbacken ligger inom Dikanäs kapellförsamling i Vilhelmina socken.
Du frågade om postgången till Storbacken. När jag bodde hos moster och morbror, var vägen ännu inte bruten mellan Dikanäs och Fättjaur. Det var en vanlig körväg, man kunde komma fram med släde på vintern och kanske med kärra på sommaren, det minns jag inte så noga. Men jag minns ju vintertrafiken.
Då fanns det en lantbrevbärare, som hette Olle Boman, som kom en gång i veckan. Han skidade på vintern ner till Dikanäs och hämtade posten, med en jättestor postsäck och ett posthorn runt halsen. När han var på ingående så brukade han blåsa i det där hornet, och folket gjorde sig beredda. Han kom in med den här stora postsäcken och delade ut post, och då var det högtid. Det skedde en gång i veckan.
– Och till Dikanäs var det ungefär fyra mil.
– Ja, Fyra mil.
Den här Olle Boman omkom en höstkväll. För när vattnen var öppna, brukade han ro, och en stormnatt så drunknade han på Fättjaur. Han flöt iland elva år efteråt.
Men när mina föräldrar flyttat dit på f930-talet då var vägen bruten, och då var det en buss som brukade komma. Jag tror det var tre dagar i veckan, som den kom med post, tidningar och förnödenheter.
En annan kulturbärare är väl Åhlén & Holm. Varje höst kom det en katalog, som Olle Boman hade med sig. Den lästes ju i stugorna från pärm till pärm. Hade man varit kund ett tag så fick man ett porträtt av Åhlén, så hans porträtt hängde i stugorna lite varstans. Jag minns särskilt till jul hur man försökte lista ut vad man skulle beställa. Det var väl inte så märkvärdiga saker, men det var spännande och vad roligt det var när paketet kom.
– Så en del människor lärde sig kanske läsa i Åhlén & Holms kataloger?
– Nej, det tror jag väl inte att de lärde sig läsa, men den hade en viss betydelse.
Jo, och så kommer jag ihåg Såningsmannen, en tidning som nog också kom rätt tidigt. De hade ju till och med ombud. Jag kommer ihåg en pojke som var ombud för Såningsmannen. Han hade gått omkring och sålt tidningar, men han hade inte skickat in avgifterna till tidningen. Nu kom det krav på en hel del och han var ju alldeles förtvivlad, för han hade gjort av med pengarna. Men då skrev han ett brev: Tage Eliasson har avlidit. Han dog mycket fattig. (Tage Eliasson tog senare familjenamnet Engebrandt)
– Hur gick det med pengarna?
– Ja, det blev ingenting av det inte. De såg väl att det fanns ingenting att ta där.
Visningar: 62