Några minnen knutna till Dikanäs kyrka. (c:a 1917-18)
Som bekant är, var jag på Storbacken hos min morbror Jonas Kristoffer och hans hustru Margareta (Jimien kallad) född Stinnerbom, från 2-3 års åldern till 1 juli 1922 då jag började skolan. Där bodde också mina morföräldrar, Kristoffer och Dorotea Jansson, åtminstone de sista åren av sitt liv.
På den tiden var det kyrkhelg i Dikanäs höst och vår och då samlades folk till kyrkliga förrättningar och för att träffas. För de flesta blev det ett stort företag att ge sig till kyrkbyn men också glädjefyllda turer.
Jag kommer ihåg en höst då vi var på väg från Dikanäs till Storbacken. Det var Jimien och Jônen, mormor och morfar, och så jag. Jag var liten och mormor och morfar gamla, så det gick nog inte fort med vår förflyttning. Vi gick “morkorna” och rodde efter sjöarna. Det blev kväll och mörkt och vi fick slå läger. Var, har jag ingen aning om, men jag minns trivseln.
Författaren Sten Selander säger någonstans från sina vandringar: “Där man har en eld har man ett hem”. Det är så sant.
Vi satt runt den flammande elden omgivna av skyddande granar och mörker. Åt mat, Jimien och Jônen donade. Så småningom skulle vi sova och de tillredde en bädd åt de gamla. Bröt granris och bredde på marken och över det något plagg. Sedan de gamla lagt sig bereddes något annat plagg över dem och också granris igen, över och omkring dem. Där slutar minnet.
Jag minns hur tryggt och gott det kändes i cirkel av ljus och värme. Mörkret var en skyddande vägg. Inte något skrämmande.
_____________
Nu är det vår och vi är på väg till kyrkan i Dikanäs. Vi ror efter en sjö. Solen skiner, det glittrar i vattnet, på stränderna är det grönt. Detta är bara Jimien, Jônen och jag. Vi går iland, vandrar uppför en sluttning och går in i ett hus. Där sitter en ”aachka” och gräddar våfflor av blod-smet.
Det hade jag aldrig sett förut och tyckte det var märkligt. Om vi åt något där minns jag inte, men jag minns hur det såg ut när vi gick ner till sjön igen, nedför sluttningen. Det gröna, friska gräset och alla blommorna. Redan då visste jag att “aachkan” hette Boman och nu vet jag att sjön var Dikasjön.
Så var det själva kyrkplatsen och kyrkan. Jag minns små grå timrade stugor. Var det kyrkstugor tro? Vi bodde nämligen i en sådan inred med några stolar, utdragssäng och vid fönstret utåt vägen ett bord. Vid det bordet satt Lina Boman från Gielas en gång, minns jag. Hon var brud klädd i svart klänning och över huvud en slags vit slöja som gick ungefär till midjan. Vid öronen fanns 2-3 fuxiablommor dinglande. Varför tyckte jag att det var så märkvärdiga och nästan malplacerade. Och var fanns brudgummen Lars?
En annan brud minns jag också. Det var ”laevie” Priska när hon gifte sig med sin Olof Stinnerbom. Då var Berta Stinnerbom och jag brudnäbbar och gick framför dem upp för kyrkgången. Troligen med ängsblommor i händerna. Jag kände mig mycket högtidlig. Efteråt fick vi var sin femma (det måste vara en svindlande summa) och därtill ett halsband av pärlor. Hela brudföljet i samedräkter såklart.
Det fanns ingen orgel utan psalmsången leddes av försångarna, de två klockarna. Patriarkaliska män var och en på sitt sätt. Båda hade helskägg och pondus. Klockare Stinnerbom från Krutberg, klädd i ståtlig samisk helgdags dräkt var kortare än sin kollega, klockare Västerlund från Dikanäs.
Det fanns en del större hus också förstås, bland annat Bergmans. Tror det är samma hus som nu. Det står på backen mittemot kyrkan. Från det stora köket där har jag ett mycket tragiskt minne. Jag var där med ”Jimien”. Vid väggen vid fönstret var en pojke på 11 – 12 år fastkedjad med “vide klave” runt halsen. Han var lite orolig och lyckades komma loss, hoppade ut genom det öppna fönstret och sprang iväg. Jag ser hur han på snabba ben ystert ilar iväg nerför backen från huset och mellan björkstammarna uppför kyrkbacken. Sedan vidtog en jakt efter honom och han infångades.
Visningar: 73