STORBACKEN

Farroken 

Om detta är samma vår vi kommer till Farroken vet jag inte. Där är änkan Maria Barruk med sonen Jonas. Han har en egen akkja som han åker i backarna med. Troligtvis är det här jag hämtas med häst och släde av min morbror Jonas Kristoffersson och hans hustru Margareta. Hur gammal jag är vet jag inte.  

Minns att jag vaknade i en släde och är alldeles ensam förutom en häst som står och tuggar hö. Ser fjäll och en kåta som  det ryker ur. Troligtvis skriker jag för Jimien kommer utrusande och bär in mig till elden i kåtan. Där äter de och säkert får jag mat fast jag inte minns. Inte minns jag heller hur vi kom till Storbacken. I alla fall var jag hos Jimien och Jönen på Storbacken tills jag började skolan. 

Storbacken 

Det hade ett fjälljordbruk med några kor och getter, en häst och får. Under somrarna gick korna och getterna själva i skogen och betade det saftiga gräset. När det blev mjölk dags kom det hem för att mjölkas. Det släpptes in i sommarladugården, fick en näve salt, smektes, mjölkades och en eld tändes utanför dörren för att röken skulle jaga bort mygg och knott.  
På morgonen släpptes det ut igen efter morgonmjölkningen. Det var roligt att vara med och kela med djuren. Dit kom också katten och fick spenvarm mjölk. Hästen och fåren gick i fjällen tillsammans med grannarnas hästar och får och hämtades först när hösten kom. 

Lekkamrater 

Jag var ett ensamt barn, men minns inte att jag saknade kamrater. Någon gång fick vi besök av grannarna. Det närmsta var två barnrika familjer, 9 barn i varje. En del barn var något så när jämnåriga med mig. På vintrarna åkte vi i backarna på brädlappar och vad vi annars hittade. Det var bara det att flickorna var klädda i långa kjolar och utan byxor. För mig, som var klädd i bastanta långa vadmals byxor och kolt därtill, verkade det besvärligt för dem att med bara stjärtar sitta i snön. På somrarna hade vi stenar och kottar, pinnar och dylikt att tillgå. Vilka tillgångar! Inte saknade vi leksaker! 

Jag fick dock en gång, när Jönen hade varit på marknad i Åsele, en trähäst på hjul som man kunde dra i ett snöre. Fick också en dock av tyg med målat ansikte. Stora blå ögon och röd mun. I en liten låda bäddade jag ner henne och hade henne på golvet. En solig dag skulle pigan i huset kärna smör. Grädden hade hon i en behållare på en ställning som drogs runt med en vev. När drängen kom in för  förmiddagskaffet skulle han visa sig stark och manlig. Han ville hjälpa pigan att dra. Det gjorde han med sådan styrka och hast att locket flög upp och grädden sprutade runt rummet. En del över dockans ansikte. Vid rengöringen försvann all färgen.  
Nåja! Kvar fanns dock tidningarna som klistras på väggarna som tapeter. Där lärde jag mig läsa. En underbar upptäckt och en källa till stor glädje. 

Visningar: 97