Vk 26juni 1968 av Olle Grönlund
Vintern 1915 höll jag på med rävjakt kring Gitsfjäll och Lövsjöfjället. Priset på rävskinn hade stigit till 70 – 80 kr så det fanns möjlighet att tjäna pengar på rävjakt. En Mauser, 6,5 mm, hade jag köpt just med tanke på denna fjällvistelse. Jag bodde hos lappen Magnus Fjällström, som allmänt kallades för “Lill-Månke”. Hos honom fick jag köpa smör, mjölk, fisk och renkött till proviant. Han bodde på ett litet torp på sydsidan av Gitsfjället.
Denna vinter hade “Lill-Månke” en större renflock betande kring fjället. Renar, som var rivna av rovdjur, hittades här och var och därför hade mycket räv samlats för att kalasa på kadavren. “Lill-Månke” trodde det var lodjur som dräpt renarna om nätterna.
En dag när jag höll på att jaga räv i fjället fick jag syn på ett spår efter 4 vargar och 7 renar, som rivits under natten. Jag tog efter vargarna, men dess har det gått upp mot Kronakken där spåren blåst igen. När jag kom hem till “Lill-Månke” talade jag om att det var vargar och inte lodjur som rivit renarna. Voj voj, vilken olycka som drabbat mig, jämrade sig lappen.
Dagen därpå följde han mig upp på fjället för att titta på det rivna renarna. När vi kom upp på fjället fick jag syn på en räv öster om Fisklösjön. Jag pekade då ut platsen där “Lill-Månke” kunde hitta renarna, medan jag börjar smyga mot räven.
Just som jag höll på att komma i skottläge på den så hördes underliga läten väst från fjället dit lappen åkt. Räven försvann och jag vände åter mot de varg rivna renarna.
Ute på sjön fick jag då höra ett underligt klagande läte som steg och sjönk i vågor mellan fjällen. Hade “Lill-Månke” blivit sjuk eller tokig, tänkte jag. Kommen närmare fick jag se “Lill-Månke” framåtböjd över en vargriven ren. Han satt och klagade på ett besynnerligt, kusligt sätt. Han verkade alldeles över sig av förtvivlan.
Runt omkring honom låg vargrivna renar i fjällsluttningen. Blod, hår och stycken av renarna var kringströdda vid lappen. Åsynen gjorde ett starkt intryck på mig och jag lovade mig själv att nog skulle jag göra vad jag kunde för att decimera de blodtörstiga odjuren.
Efter en stund steg “Lill-Månke” upp och skälvande blickade han omkring sig och såg på vargarnas förödelse. Jag frågade då hur det var fatt med honom. Han sa då att han blivit så bedrövad av att se de vargdräpta renarna att han måste jojka en sorgen jojk över dem. Voj, voj, vilken olycka detta är? Vilken straffdom som jämt ska drabba lappen, sa han.
Sedan jag talat om att han hade skrämt räven för mig sa han att han ville följa mig och spana efter den. Vi åkte upp på fjället och fick se räven på mycket långt håll. Jag ställde siktet på 500 m och sköt, men skottet tog en bit under räven så snön slog upp. Räven hoppade högt och såg rådvill ut.
Ekot av skottet rullade mellan fjälltopparna så den visste inte vart den skulle fly. “Lill-Månke” tyckte jag var tokig som sköt upp ammunitionen på så långt skotthåll. Jag ställer dock upp siktet på 600 m och höll en bit ovanför räven. När det andra skottet small hoppade räven till och föll död ner.
“Lill-Månke” var mäkta, imponerad och sa till mig: jo, jo, Olle. Nu ser jag nog att du kan skjuta. Jag har trott att du giftade ihjäl rävarna, men nu ser jag att du är en bra skytt.
Vargarna återkom till Gitsfjället senare en gång, men jag förföljde dem och sårade en av dem så de höll sig därefter längre västerut mot norska gränsen.
Den vintern sköter jag sammanlagt 22 rävar i trakten av Gitsfjället. Skinnen tog jag med till marknaden i Åsele där jag fick närmare ettusen sexhundra kronor för dem. På den tiden var pengarna flerdubbelt i värde mot vad de är nu, så jag kände mig smått förmögen då. Dessutom hade jag ju skjutit massor av fågel, en lo och två mårdar den vintern.
Visningar: 97