Vallen har fått namnet efter den siste brukaren, samen Tomas Fjällström, kallad ”StorTomas”, född 1853. Han köpte där ett lappskatteland av Thoma Zakrisson, Svansjölandet.
Förutom renskötseln började Stor-Tomas med åkerbruk och kreatursskötsel. Han lät också dika ut två myrar för vallodling. Dessutom bedrev han fiske i Bielitesjön.
Tomasvallens nordostliga sluttningar lämpade sig inte för odling, varför Stor-Tomas övergav Tomasvallen och köpte sig ett bättre hemman i Saxnäs 1927. Lapprutan, det vill säga fastigheten Bielite 1:1, blev öde och i kronans ägo 1957.
Sammanfattningsvis, kan man säga att området hade sin största betydelse under den in tensiva renskötselns tid. Det vill säga när man umgicks med renarna och mjölkade ren korna. När detta upphörde, fick merna bara behov av rengår merna bara behov av rengär märkning och slakt
Lill-Månke
Stor-Tomas hade en bror, Lill-Månke. Han hette Magnus Fjällström och bodde 13-14 kilometer därifrån, på en fjällägenhet i Svansjön på södra si Gitsfjället, men med betydbättre förhållanden. Han var broderns raka motsats, vad längden beträffar. Lill-Månke sägs ha varit endast 137 centimeter lång.
Första besöket
Mitt första besök på Tomasvallen var 1923, med morfar Lill-Magnus Fjällström från Svansjön, bror till Stor-Tomas. Vid det tillfället var jag med på rengärdet, skiljningen och bodde med många i Anders Blackfjälls kåta.
Som yngling gick jag förbi många gånger och fann det intressant. Jag bodde också där någon vecka under höstflytt ingen 1936, som dräng hos morbror Thomas Fjällström.
På skuggsidan
Jag har många gånger vandrat förbi Irkehbilen (Skuggsidan av Gitsfjället), Saxnäs-Aajjans kåtaviste.
När jag som 13-16 åring vandra de förbi, var den gamla vallen med stolpboden och kåtan, i djupt förfall. Småbjörken växte så tätt och tjockt, att man i sista turerna inte kunde upptäcka kåtan och den timrade ladugården.
Härbret på stolparna, såg man dock öst i backarna. Dörren stod alltid öppen och gjorde ett mycket dystert, ohöljsamt intryck
En gång var jag uppe och inne i härbret. Det stod en gammal stege upp till dörren. Inne i boden fanns en del gamla saker. Över en stock som gick väggar emellan, hängde ett par gamla dragselar, som ju används vid flyttning vintertid. Rentjuren (råntjon) selades och drog sen en ackja (gierethse).
I en raid vid den tiden, ingick ett flertal ackjor, 1-5 stycken, samt en speciell ackja utan lähko (bakstycket i ackjan). I den drogs tältstängena som restes varje kväll för övernattning, allt genomtänkt och praktiskt.
På två stycken en krokar i väggen, hängde knippen av kipplingsverktyg (skrouvah), väl ett 50-tal och tämligen väl behållna. Snörena, banden, var av ulltråd. Ett par gamla skålar, en ganska stor. Vidare ett par kopparkittlar, gamla buckliga, en av större format, men hängbygeln samt ett öra saknades.
En massa gamla papper låg i ett hörn, skrivelser till och från länsstyrelsen och lappfogden och något från veterinären angående mul- och klövsjuka samt privata papper, och ”rat” (skräp). Selarna var malätna. Några gamla vadmalskläder låg i en vrå.
Den enda byggnad som finns kvar från Tomasvallen, är en stolpbod. Den har flyttats och står i dag i närheten av Saxnäsgården i Saxnäs.
Något som jag tycker är märkligt av dessa båda gammellappar, var att de började och slutförde ett ”haga-bygge” stängsel i gammal stil (samma som bönder byggde upp kring sina ägor.)
Väster om kåta-vallen byggde de ett sådant stängsel, haga som det sades, nerifrån Bielitestranden och upp på flat landet. Mellan Vinevare och Satsfjället i väster, högplatån där uppe mellan fjällen.
Hagen hade en längd av nära milen. Hagen skulle stoppa upp renarna som kom österifrån nere i skogslandet. Om ej något hindrade vägen, skulle de fortsätta västerut, och någon kontroll var inte möjlig när de kom ur renbetesområdet. Renarna drog förbi och blev mödosamt återförda.
Visningar: 1